Hon sa att det var viktigt att hålla för lufthålet och jag nickade och tände pipan. Tog ett djupt bloss, höll inne röken några sekunder och blåste ut den, såg den lösas upp nånstans över laptopen som stod på bordet. Jag tog ett bloss till, och ett tredje och mina fingrar kände hur metallpipan hettades upp och snart skulle bränna mig. Skickade den vidare. Jag var redan stenad; det var bra gräs.

Vi såg på Family Guy och jag skrattade. Mestadels tack vare att vi rökte, jag tycker inte Family Guy är särskilt kul egentligen och det var ett dåligt avsnitt. Pipan kom tillbaka och jag tog två bloss till; det sista som fanns kvar. Men ingen av oss behövde väl egentligen mer, med tanke på hur vi satt och skrattade åt tråkiga jävla skämt, åt en tråkig jävla serie. Det är något sjukt med att skratta åt saker som inte är roliga, hysterin känns aldrig långt borta. Jag såg på första avsnittet av Twin Peaks stenad en gång och garvade en timme i sträck men det var inget trevligt skratt.

Jag tänke att det var dags för en till cigg så jag fumlade fram paketet med all den klumpighet som kommer efter drygt en flaska vin och en hel del gräs. Tände ciggen, lyckades nätt och jämnt undvika att ge mig själv ett rejält brännsår, motoriken var inte riktigt med. Sedan lutade jag mig tillbaka i fåtöljen och försökte verka mer skärpt än jag var. Alla blir ju slöa av att röka på men jag ville i alla fall undvika att se ut som om jag skulle somna vilken sekund som helst. Jag höll inte på att somna men det var så otroligt skönt att sluta ögonen och bara flyta med i ruset.

Sedan blundade jag i alla fall för det var helt omöjligt att stå emot; varför skulle jag titta förresten, avsnittet hade äntligen tagit slut så det enda som fanns att se var en playlist full av trance. Och att blunda när man har rökt mycket och dessutom druckit är lite speciellt, man sveps med som i en virvel, det är en fysisk känsla, som att falla fritt men inte riktigt och det gäller att försöka komma så djupt som möjligt; det ger en jävla kick.

Efter tio minuter eller så hade jag fått nog av det där så jag öppnade ögonen igen och insåg rätt omgående att det var dags att dra. De låg och hånglade på sängen och då var det ju inte läge att föreslå en ny pipa även om jag kände mig lite sugen. Jag tog mina saker, sa att jag skulle dra hem och sen stod jag utanför dörren med en ny cigg i käften och kände hur kallt det var, vinterhelvetet var inte långt borta nu.

Jag visste att de skulle knulla därinne, det var visst otroligt att ha sex på röka. Själv visste jag inte och det var plötsligt som ett slag rakt i solar plexus. Inget hade förändrats; jag kanske var full och stenad men jag var fortfarande likförbannat lika ensam, lika jävla desperat som någonsin. Mitt liv bestod bara av en långa räcka meningslösa händelser, ändlösa sovmorgnar, misslyckade tentor, händelselösa fester och aldrig kom man någonstans hur mycket man än försökte.

Alla idioter man träffade, inskränkta jävlar som levde för nästa fylla eller för att få sina välbetalda toppjobb, alla mentalt stabila lirare med välutvecklade sociala liv och en mening med tillvaron. Eller motsatsen, de var ännu värre, alla självdestruktiva talanglösa idioter som såg sig själva som överlägsna för att de hade suggegerat fram en depression, som verkligen njöt av sitt rödvin och sin existentiella ångest.

Själv var jag också en idiot; så pass mycket självinsikt hade jag. Men till skillnad från alla andra var jag en ensam idiot. För jag hade verkligen ingen alls. Visst, jag kunde hänga med på fester ibland eller röka på nån gång men jag gick ju alltid hem ensam. Alltid. Jag träffade aldrig någon som var på min våglängd. Till och med de mest suicidala stackarna satt ju och skar upp armarna i grupp. Själv tog jag bara ensamma promenader och hoppades på bättre tider som aldrig kom och aldrig skulle komma.

Jag fimpade ciggen och började gå hemåt. Det var verkligen svinkallt, säkert minusgrader. Annars var det en fin kväll, eller egentligen var det väl morgon redan, söndagsmorgon. Fint var det i alla fall, fullmåne och alldeles klart, inte ofta det var så här schyst månljus och hade man inte varit så jävla ensam hade det kanske till och med varit läge att vissla lite.