jag tänkte skriva ett vackert tal
eller kanske en underbar dikt
eller varför inte ett fagert brev...

men jag kom aldrig fram till något vackert
aldrig fann jag något underbart
inte heller något fagert...

så min tanke förblev oskriven
blev aldrig formulerad
stannade i mitt huvud oläst av omvärlden...

men så en dag
när solen saknade fläckar
himlen hade brist på moln
och vinden stilla låg.

ett steg så oförklarligt
ett kliv så gåtfullt
en promenad så obegriplig

gick du rakt
utan sneda steg
utan avvikelser
och utan tvekan
rätt in i mitt hjärta

du stannade där
upphörde att flytta på dig
gjorde halt
och där har du förblivit
där befinner du dig nu
och där kommer du alltid att bestå.

helt plötsligt fick mitt tal en vacker gestalt
genast hade min dikt en underbar karaktär
och utan vidare fann jag den fagraste individ att skriva mitt brev till...