Med sitt mjuka leende
dolt i hennes lödande ögon
kysste hon försiktigt hans själ
medan ödet långsamt tystnade
i sin färd mot nästa våning.

I stumma ord möttes de
tillfälligt på väg
mot samma meningsbyggnation.
Och ställning på ställning rasade
ackompanjerad av livets mening:
den kedjelösa kärleken.
Nu var det plötsligt ingen lek längre
men spelet fortsatte
i takt med kedjornas vassa rasslande
mot det gråa golvet
när fjättrarna, en efter en, kapitulerade
mot den svindlande viktlösheten.