Jag brukar sitta bredvid evigheten och vänta, vänta på dej och en fin framtid.Om du svänger där borta vid rondellen och tar sedan höger förbi ångesten så ser du ett blont litet huvud sticka fram bakom en stor sten så är det jag.

Men idag när du äntligen kommer dit så sitter ingen blond flicka bredvid evigheten och väntar på dej och en fin framtid.Nej istället så har du passerat mej precis vid gränsen av ångesten.Du springer tillbaka och finner mej där.

Det som möter dig där, är inte en god bild av den som du faktiskt älskade.Istället möts du av ett stripit blont hår och en kall kropp.Bredvid mej ligger en burk med utspillda piller och en lapp:

\"Tyvärr kom du för sent, jag har väntat för länge och till slut fick jag nog.
Av flera år av fejkad glädje och en trasig kropp som jag trodde du kunde läka, ligger jag nu här i ångestens mörker i hopp om att vi en dag ska träffas. \"

Lappen viker du ihop efter att du läst den flera flera gånger. Med tårar i ögonen tar du min hand försiktigt i din och stoppar dom sissta pillren som är kvar i din mun, med ett djupt andetag säger du \"jag älskar dej\".

Tillsammans nu i evigheten vi är.
Och för första gången i mitt liv är jag kär.