Dröm eller verklighet?


Äntligen ensam! Efter att bilen hade gett sig iväg var det alldeles tyst.
Torpet ligger ju långt inne i skogen, så det var förresten inte så konstigt.
Jag tänkte gå och lägga mig, men först skulle jag försöka skruva till kranen i ladugården så att den slutade droppa. Jag tog i allt vad jag orkade, men den fortsatte droppa. Då stampade jag argt i golvet och ena benet for rätt igenom en murken bräda.
– Skit också, jag hade trampat på en av de murkna brädorna.
Varför kunde morfar aldrig komma ihåg att laga dem! Jag klev upp ur hålet och gick och hämtade en planka att lägga över hålet. När jag kom tillbaka med plankan hade kranen slutat att droppa. Jag suckade och gick ut genom dörren.

Sedan gick jag fram till staketet och kollade att grinden var ordentligt stängd innan jag gick vidare in i huset. Så skönt tänkte jag, nu var jag själv i fyra dagar. Mormor och morfar skulle åka och hälsa på mammas syster i Danmark. Jag hade inte haft lust att följa med och därför hade jag fått stanna hemma.
Jag satte mig i soffan och slog på tv. Det hade börjat mörkna utomhus och jag tänkte ringa till min kompis Elina. När jag slagit numret till Elina kom jag för ett kort ögonblick tänka på mamma och pappa. Jag frågade mig själv det som jag frågat så många gånger förut.
Varför hade de bara lämnat mig här hos mormor och morfar på min 5 års dag med förklaringen att jag var för liten för att förstå varför. De ända de sagt var att de skulle komma tillbaka. Så hade man sagt det. Den saken hade jag dock börjat tvivla på. Då var jag 5 år nu är jag 16. Det var 11 år sedan och jag hade börjat tvivla på deras ord.
Plötsligt väcktes jag upp ur mina drömmar med ett ryck.
- Ivarsson.
- Hej det är Nora är Elina hemma?
- Ett ögonblick bara.
- Elina.
- Hej det är Nora.
- Hej.
- Har du lust att göra något i morgon?
- Visst, jag har inte så mycket pengar men vi kan väl bada i Klarsjön och så kan vi gå på stan någon annan dag.
- Ja, det blir bra.
- Jag och Olle kommer vid tiotiden imorgon.
- Bra, då ska jag vara klar då.
- Syns imorgon då.
- Mm, hej då.
- Hej då.
Jag lade på luren och kastade en blick på tv: n. Sedan slumrade jag till.

Jag vaknade med ett ryck. Raklång satte jag mig upp i soffan. Solen strålade in genom fönstret. Jag hade somnat i soffan idag igen. Var är mamma? tänkte jag. Sedan kom jag på mig själv igen. Varför tänkte jag så mycket på mina föräldrar nuförtiden? Det var värdelöst, de hade svikit mig. Jag borde inte fundera mer på dem.
Plötsligt dök en mörk skugga upp utanför fönstret.
Just ja, jag skulle ju rida med Elina idag. Snabbt kom jag på fötter.Jag stängde av tv: n och rusade ut till Elina.
- Hej, jag somnade i soffan igår och så glömde jag bort att sätta klockan så det var därför Hej jag inte hunnit att göra i ordning Titanic jag ska skynda mig på, kommer strax.
Allt detta sa jag i en mening innan jag rusade in i ladan för att hämta min hjälm.
Därefter for jag ut i hagen för att hämta Titanic. Jag struntade i att borsta. Jag knöt fast grimskaftet i bägge ändar i grimman och hoppade upp.
- Så är du klar nu?
- Aaa, det är jag.
- Bra, då kör vi.
Vårt torp låg som i en svacka så för att komma ut till den lilla grusvägen som så småningom tog en till den stora vägen, var man tvungen att rida upp för en lång backe. Just den här backen var hästarna som galna i och så fort Elina sa nu kör vi rusade hästarna i full galopp uppför backen. När vi var i slutet av backen saktade de in automatiskt. Jag och Elina skrattade och hästarna stannade upp och flåsade ett tag. Sedan red över grusvägen och vidare upp i skogen på andra sidan. Där luktade det sommar och allt var grönt och väldigt vackert.
- Vad du ser bekymrad ut Nora.
- Va?!?
- Du ser bekymrad ut Nora.
- Mm; jag tänker bara mer och mer på mina föräldrar jag vet inte varför.
Jag kommer inte ens ihåg hur de såg ut jag var ju bara 5 år när de lämnade mig.
- Kan du fatta de bara stack!
Vi red vidare under tystnad.
- Du kan inte vi ha film kväll någon gång?
- Visst.
Jag kände mig genast bättre tillmods.
- Kan vi inte ringa till Viktor och Mille och höra om de har lust att komma?
Innan jag hann svara hade hon skickat iväg ett sms och frågat.
- Visst det går bra för mig. Om jag nu hade något val, i och med att du redan frågat i varje fall de vill komma.
- Vill du inte att de ska komma ändrar jag mig .
Vi gör som du vill. Viktor och jag är ju ihop. Men du och Mille?
- Elina du vet att jag inte är ihop med Mille.
– Det dröjer inte länge det kan jag lova. Hon skrattade och när jag skulle öppnade munnen för att försvara mig drev hon istället på Olle i galopp.
Titanic var inte sen och hon kom snart ifatt Olle.
- Herregud, du är ju livsfarlig.
Nästa gång vore jag glad tacksam om du sa till innan du sätter iväg. Jag rider barbacka (utan sadel) om du vill minnas.
- Aja, du klarar dig alltid
Ögonen glittrade på henne när hon sa det och jag visste att hon gillade att retas.
Nästa gång vi tittade upp var vi framme vid sjön.
Medan Elina hoppade av Olle och tog av honom sadeln.
Skrittade jag ner mot vatten brynet. Titanic stannade upp och drack några djupa klunkar av det lagom svala vattnet. Sedan skrittade vi ut i vattnet. Så småningom började hästarna simma. Jag och Elina låg ovan på deras ryggar och flöt med.
– Det här är det bästa jag vet, sa jag åt Elina.
Hon skrattade och höll med mig. När vi var ungefär halvvägs ute i sjön hörde jag en röst:
- Hallå, Nora!
- Va?
Jag vände mig om. Inne på stranden stod Mille och strax bakom honom stod Viktor.
Vi vände hästarna och styrde dem in mot land. Medan vi packade ihop våra grejer började Mille och Viktor cykla i förväg hem till mig.
Väl hemma hos mig, bestämde sig Elina för att Olle skulle få vara kvar över natten.
– Då slipper jag rida hem honom i mellan.
– Visst, det går bra att han stannar, sa jag. Sedan tog vi hästarna till hagen för att släppa ut dem.

– Hej, Mille kom fram och kramade mig
– Hej, sa jag lite blygt. Viktor kom fram till mig och sa:
– Tja.
– Hej.
– Såg att ni skulle ha filmkväll. Vill du se något speciellt? Han och Elina började gå mot uteplatsen. Mille tog mig i handen och jag kände hur värmen spreds sig i min kropp. Kanske, kanske han gillade mig ändå.
– Vad tycker du vi ska se? frågade Mille.
– Vet inte, jag tittade på honom.
– Det skulle gå en film på tv i kväll, kanske kan vi se den. Jag tror att den hette Nothing Hill.
– Det är min favorit film, sa jag.
En stund senare när vi satt i soffan kom Mille in genom dörren.
– Här kommer pizzorna! Mille hade åkt ner till pizzerian och köpt pizzor, läsk och lite godis.
- Har filmen börjat ännu?
- Nää, du kommer precis lagom.
Han kom och satte sig bredvid mig i soffan och då kände jag att vi hörde ihop. Jag höll just på att ta en bit pizza när filmen började. Vi hade jätteroligt under filmens gång och när filmen var slut så ”zappade” Elina runt lite. Tillslut hamnade vi på ettan. Vi beslöt oss för att vad se vad det var för program som gick där. Precis när Elina lagt ner tv-dosan på bordet kliver det fram några som ska dela ut ett pris. Jag känner i mitt undermedvetna att jag vet vilka dessa personer är. Min blick dras till byrån där fotot på mamma och pappa står. Jag tittar på tv: n och sedan tillbaka på fotot som står på byrån. Mille höjer ljudet lagom för att jag ska höra dem säga:
– Vi tackar det Schweiziska kungaparet Elizabeth och David von Bredow för att ni kunde komma och dela ut Fredspriset. Jag sitter som förstelnad i soffan.
- Mamma och pappa?
- Nora, hallå? Vad är det? Svara!
- Mamma och pappa, stammar jag tyst fram. Frågorna är många och jag kan inte tänka klart. Är detta sanningen? Jag är helt förvirrad. De andras blickar dras mot fotografiet på byrån och nästan samtidigt fattar de. Elina stönar:
– Jag tror inte mina ögon!
Mille omfamnar mig och jag lutar mig emot honom. Allting börjar klarna. Nu förstår jag varför mamma och pappa lämnade mig den där dagen för 11 år sedan. De ville inte lämna mig men de var tvungna. Det ända de ville var att jag skulle få en lugn och trygg barndom. En barndom med vänner som ville vara med mig för den jag var. När jag tänkt en stund var jag tacksam över deras beslut. Jag var glad att de hade gett mig en trygg barndom.
Fast jag tyckte nog att de kunde ha talat om varför, även om jag förstod innerst inne.
Mina tankar avbröts av att en bil rullade in på gården. Det var mormor och morfar.
– Hej gumman, vi åkte hem lite tidigare för vi hade lite hemlängtan din morfar ….
Hon stannade upp mitt i meningen.
– Nora, vad är det? utbrast hon. Har det hänt något?
Hon klev förbi mig in genom dörren och blicken hamnade på tv: n.
– Kära hjärtanas, Nora lilla, vi ville berätta, mormor såg helt spak ut.
Jag släppte taget om Mille och mormor kom fram och kramade mig.
- Det är okej jag förstår, sa jag tyst.
- Nej, Nora vi borde ha sagt något. Vi har varit hemska som inte talat om det för dig. Snälla du förlåt oss!
Precis då ringer telefonen, jag plockar upp luren och svarar.
- Nora von Bredow.
- Hej Nora, jag heter Elizabeth.
Jag visste redan innan hon sa det att det var min mamma. Jag var helt tyst i min ände av telefonen.
- Nora, jag förstår om du inte vill prata med mig men det är en viktig sak jag har att säga.
Jag vet inte hur jag ska säga det här men, det gäller din bakgrund. Då först öppnade jag munnen:
– Mamma, jag smakade lite på ordet jag inte fått säga på så länge. Du behöver inte säga något, jag vet redan. Nu var det mammas tur att bli tyst ett tag.
– Va? hon viskade fram orden.
Jag vet inte varför men plötsligt bara forsade hela historien om hur jag fått veta min bakgrund fram. När jag var klar var det ännu tystare än innan i luren.
– Jag får väl stanna kvar här hos mormor och morfar, sa jag med ängslig röst. Jag visste inte om det skulle såra henne men det ända hon fick fram var:
– Visst, det bestämmer du själv.
Efter ett tag när hon hämtat sig lite och även jag insett vad jag sagt sa hon:
– Vi kommer så fort vi kan.
– Nej, snälla du jag måste hinna fundera och vänja mig vid tanken innan jag kan träffa er.
Hon suckade och sa:
– Jag borde inte ha tagit detta via telefon utan väntat. Det var fegt av mig.
– Nora, jag ringer lite senare så får vi se hur vi gör med saker och ting.
– Ja, det blir bra. Kanske har jag hunnit vänja mig då.
Vi sa hej då och jag lade på luren. När jag lagt på luren hade jag bestämt mig för att i slutet av sommaren skulle jag ta med Mille, Viktor och Elina ner till mina föräldrar. Jag kände att jag inte var redo att träffa dem ännu så besöket fick nog vänta några veckor. Sommarlovet varade ju faktiskt i tio veckor till.

Lite senare på kvällen när Mille och jag var ute promenerade i skogen frågade han lite försiktigt:
– Nora, är du verkligen redo för det här? Han tittade lite ängsligt på mig.
– Ja, om du lovar att vara med och stötta mig.
– Det är väl självklart.
– Bra då är jag redo. Redo att bli schweizisk prinsessa.