Jag sitter och sorterar i min låda med gamla grejjer från den gammla tiden.Plötsligt hittar jag ett halsband som jag tror har varit borta i säkert fem år.Jag tittar försiktigt på det och tänker tillbaka på den gången då jag faktiskt fick det av dej.Min första riktigt stora kärlek Christoffer.
Mitt liv har varit en klassisk berg-och-dal-bana.Bra stunder och dåliga stunder.
Du kom in i mitt liv under dom riktigt mörka stunderna.

Jag hade planer på att ta livet av mej, bara för att skippa allt skitsnack och alla klagomål på hur jag inte är och borde vara.När jag satt och skrev på internet, skrev du till mej.När du skrev dom orden \"jag känner precis sama som dej.\"
Det var precis som att nåt lättade inom mej.Vi pratade i säkert en månad innan vi bestämde oss för att träffas.
Mötet var mysigt, även om det var kallt så var jag ändå varm, i mitt hjärta.
Det första mötet tog slut vid busstationen, med en lång och smärtsam kram, smärtan att du skulle åka hem igen.

Vi fortsatte självklart att träffas och efter den tredje träffen var vi tillsammans, då fick jag ett glas hjärta i en silverkedja av dej.Förhållandet flöt på riktigt bra i två år utan problem med vare sej otrohet eller avundsjuka,vi var verkligen kära i varandra.

Jag hade precis slutat nian och du 2:an på gymnasiet, när vi till bådas lycka kom på att jag självklart skulle gå skola i din stad.Idén var självklar och underbar.Tänk en egen lägenhet med den man älskar, kan det bli bättre?
Tyvärr så höll inte lyckan så länge efter det att vi hittat en mysig lägenhet i stan.

En morgon när jag stod och väntade på bussen kom en kille bakifrån och satte händerna framför mina ögon så att jag inte skulle se vem det var.
det var Markus, en kille som hade varit intressserad av mig sedan 7:an.
Trots att jag ÄLSKADE min pojkvänn mycket, så kunde jag inte vika undan min blick från Markus såddär mörka och vackra ögon.I nästa sekund så kysste han mig, trots att han visste att jag inte var singel.Jag var påväg att ta bort honom från mig, men kunde inte.Han var typ tjugo centimeter längre än mig, så jag gav upp rätt fort.
Min kille brukar titta i fönstret och se när bussen kommer, han börjar senare.Tyvärr kollade han idag också, vilket ledde till ett stort utbrott.
Jag har aldrig sett honom så arg.Han kom ut i bara morgonrock och knuffade undan Markus från mig.Då vaknade jag till och kom på vad jag hade gjort, jag skämdes jätte mycket och försökte förklara för honom att detta var ett stort misstag.
Men han vägrade lyssna och j ag förstod honom.

Efter händelsen typ en vecka senare då jag hade flyttat tillbaka till mina föräldrar,knackade det på dörren, det var Markus.Det var något med honom som gjorde att jag inte kunde säga nej.Men helst av allt ville jag bara kasta ut honom, för det var hans fel att jag och Christoffer inte var tillsammans längre.Han sa att nu när inte jag var tillsammans med Christoffer längre kunde väl han få komma och ligga med mej.Ajaj vilka fina ögos, jag sa inte nej och så blev det.Han kom, tog mig,gick och kom tillbaka så vi blev ett par kan man säga.

När vi hade varit tillsammans en månad märkte jag att Markus inte var den samma söta,rara killen som jag faktiskt mer och mer tyckte om.Han var lätt våldsam, men slog mej inte, fasst nog var det nära några gånger.
Jag hade iprincip glömt bort Christoffer, när jag plötsligt vart påmind om honom när Markus var såddär hemskt arg.Då kom jag ihåg Christoffers mjuka,varma famn.Så började jag gråta, jag hade begravt alla mina känslor djupt nere i mina nya.
Markus hade lugnat ner sej, han satte sej bredvid mej och frågade vad jag grät över.Då bestämade jag mej för att berätta precis hur det var: hur mycket jag ångrade mej, och att vårat förhållande tyvärr var ett misstag.
Han blev skit ledsen men konstigt nog förstod han.

Det blev vårat sista farväl, innan jag ensamt vandrade genom natten.
Jag vet inte om det va ett under eller bara ren slump.
Vi hade inte pratat med varandra sedan den hemska morgonen vid busstationen, och plötsligt såg jag dej, han som jag älskade mer än allt annat,Christoffer!
Du satt där på bänken och blickade ut över det svarta vattnet med bara en gat lyckta som ljus, jag hörde att du satt och små snyftade som ett rop på hjälp.Jag tänkte först vända, men sedan tänkte jag att man kan väl få en andra chans.

Jag gick sakta sakta emot bänken, där jag plötsligt tvärstannade då jag märkte att du ställde dej upp och sakta vände dej om, tittade på mej snabbt och sedan ner i backen igen.Vid det här laget grät jag, och han hörde mej för han gick mot mej och skyddade mej från omvärlden med sin vackra kropp.Vi stod såddär i säkert en evighet och grät.
Till sist satte vi oss ner på den kalla marken och pratade .Pratade igenom allt en gång för alla och båda hade saknat den andre från första dagen hela skiten började.Jag bad att få en andra chans och han ville det gärna.Han sa också att han hade velat ringa jätte många gånger, men inte kommit sej för.Vi grät en skvätt till sedan vandrade vi tillbaka till lägenheten som Christoffer faktiskt behållt.


9 år senare är vi fortfarande ett par, men nu mer än någonsin, för nu är vi gifta.Idag har vi en flicka på ett år som heter Malin.Hon är våran ögonsten.


Jag väcktes ur min lilla drömvärld av att ett par barnhänder kom smygande mot min rygg, det var Malin som just har lärt sej gå.
Sedan bakom henne kommer Christoffer med hennes jacka å mössa och säger: \"ska du med på en promenad till lekplatsen?\"
Vi gick ner till lekplatsen hand iahnd med vår ögonsten framför oss, som en lycklig familj.



\"Tänk så bra att jag fick en andra chans\" tänkte jag samtidigt som Christoffer ger Malin fart i gungan.