Förfesten gick bra. Allt såg ljust ut. Framtiden var en underbar frukt som jag ännu inte börjat skala. Sorglösheten dominerade mina sinnen och lyckan låg kring mig som en tät dimma. Alltid var den närvarande, det fanns ingen anledning att gripa efter den, försöka binda den och bevara den; och därmed kanske skada den.


En dag var den borta. Jag märkte det inte först. Fortfarande kände jag den vid mina fingertoppar, men när jag ropade på den fick jag inget svar. När jag skrek åt den var den borta.


Livet är en fest men jag tappade min inbjudan.


Det gick ganska bra ändå. Man anpassar sig. Kan inte få allt.


Tills du smekte min kind och sade:

Det är hög tid att du plankar dig in...