Varje gång en evig väntan
man får komma
man får gå
Evigheten blir så stor
för stor för att besegras
jag bygger mig ett litet rum
ett rum i ditt sårade hjärta
där atmosfären är total
total av lila målarfärg

vem kan tro sig veta hur du kanske mår
då ditt hjärta är itu delat och du bara går
jag kan viska ord till dig
du tackar med ett leende
men vem vill le åt ord från mig
ord som inget betyder

vindar blåser rakt igenom
känslor flyr som snabba tåg
då du tagit tag i något nytt
är det lika fort förbi
jag bygger ut mitt vänterum
min lila färg är slut
den nya delen får bli svart
svart som i oro

för ingen kan ju sitta där
i ett trångt rum i evigheter
där atmosfären är så total
att syre inte existerar
jag ber varje kväll en inre bön
en bön ja önskar du får höra:

min svarta färg är överflödig
jag undrar om du finns
jag undrar om du tänker på livet som är utanför
där finns en möjlighet till alla
även en för dig min vän
en äng där står så stilla
där blommorna gror och solen värmer på
men den ängen har en längtan
längtan efter liv igen
den skriker ut av ensamhet
något som den alltid gjort
jag tror den ängen är till för dig
så ta nu för dig

den ängen är lika vacker som du när du sover i djupaste sömn
men ingenting är sig likt om det ej blir två
jag kommer med min krans runt huvudet och dansar med dig där
fast sanningen är bara den att allting är en dröm
för jag kan aldrig sluta vänta
på dig i mitt eviga vänterum