Finns det över huvud taget någon rättvisa i världen? Det var det Kurt tänkt ta reda på med sin resa ned till Tunis. Fast han kom aldrig iväg dit, förstås, tror du.
Nej, det gjorde han inte.
Eftersom han inte kände sig riktigt betrodd av dig som läsare. Vilket inverkade menligt på hans beslutsamhet. Det faktum att hans enda kusin i livet skickade ett nödrop från Andorra, hade inte mycket alls att göra med saken i stort. Han blev inte kvar där längre än två veckor heller. Varefter han närapå kom fram till Tunis. Han var där i sina tankar på överresan till Sydney, Australien.
Efter att snabbt ha avverkat några hektiska år i detta knepiga (bland annat på grund av vädret och den stora odling av rosor som förekom där. De doftade dock inte så mycket, till skillnad från vildväxande dito) hörn av världen företog han resan till London i ett tillstånd av tyst förtret. Det var inte lätt att vara filialchef för en bank i en håla som London, när en kunnat vara det i en håla som Paris, som hans gode och föregivne vän Tony alltid brukade säga. Med ett varggrin i sitt annars så oansenliga ansikte.
Inte för att varken Peter, Jess eller Tony var det närmast kommande till en filialchef i någon bank, men det var så bra att ha något att komma med i munviga sammanhang
Arthur mötte Kurt i London, när en bomb exploderade i den stan. Bomben var förstås ingen annan än Arthur. Varken Jess eller Peter dök upp i tid. Inte ens den dagen faktiskt och inte ens på samma restaurang heller, utan på en helt annan, i ett helt annat sällskap. Nämligen Kurts enda kusin, a la Andorra. Det var Kurts tro att det inte fanns någon rättvisa här i världen. Snart tycker nog du detsamma, du får ju inget grepp om den här historiebeskrivningen. Du kan med viss rätt eller inte alls, anse att Kurts äventyr spårar ur då och då. Kurt hade haft en kämpig tid bakom sig. Vad ville egentligen läsaren alls Kurt? Mer än att kräva att bli road, underhållen. Bomben Arthur for med Jess, Kurt och Peter till Irland och exploderade där då och då, mest av skratt förmodligen. Därav legenden om att irländare irrar omkring och kastar sprängämnen på varandra. Tony, assistenvikarien, vikarierade under tiden för Kurt och for omkring som en jojo runt världen, än med sin Andorranska kusin, än med kusinen framför sig, än med kusinen i hälarna, i bakhasorna, än med kusinen inflikad i en brun koffert.