-Jag sitter här och undrar på en sak, sa Katarina.
-Ja, vars undrer du over da, sa mamma.
-Jo, det pratas ju så mycket om en massa fina ord jämt och samt.
-Ja, jo det kan du ju ha rätt i.
-Tacka f... för att jag har rätt, sa Katarina och drömde sin lilla fina näve mentalt i bordsvirket så att flisorna flög mint en meter och trettiosju cm.
-Men int behöv du väl... antydde mamma så där på mammors vis och halvkväden visa.
-Ta till exempel det här med diskriminering...
-Jaha, disc rimini...
-Vad är egentligen det? Fascisterna vill ju hävda att de blir diskriminerade när de bara vill säga sin mening. Deras motståndare vill mena att fascister diskriminerar så fort de bara yttrar sig om något annat än sig själva.
-Men lilla vännen, int skall du väl bry ditt huvud med så svåra frågor, det skall du väl ändå lämna till folk som det rätt begriper, begriper du väl?
-Ta det här som många judar pratar om. De snackar på om judeutrot-ningen.
-Ja, så var det ju. De blev mer eller mindre utrotade. Och de har ju rätt i att vi inte får glömma.
-Men själva glömmer de väl ändå ett och annat?
-Vad då, mitt kära lilla gryn?
-Att där gick det åt en himla massa folk, handikappade människor, förståndshandikappade och så kallade arbetsskygga, meningsmotståndare, människor med andra lyten eller sjukdomar, psykiskt sjuka och med liknande handikapp. De som begick de här massmorden, de här utrotningarna, de tog till och med livet av sina egna ibland. Passade på att göra sig av med obekväma.
-Men lilla vän. Vad har du nu hittat på att läsa för något
-Om det är så som histiorikerna säger, att de som int känner till sin historia...
-Jaa, Katarina.
-De är dömda att upprepa den.
-Jaa, Katarina.
-Men då är det väl diskriminerande att utelämna delar av historien?
-Om politiker och sakkunniga bara berättar en del av historien, hur skall vi som lyssnar då kunna lära av den?
-Det är väl ändå fördomar att tro att det händer här, i Sverige?
-Nej, jag tror inte det. Alla människor har fördomar.
-Det är först när folk tar reda på sanningen som...
-Men mamma, vilken sanning då då? Vår egen sanning eller deras?
-Snälla Katarina, nu gråter lilleman igen. Kan du vara så snäll och gå och trösta honom?
-Ja, och när han växer upp skall jag berätta sanningen för honom, även om det så bara blir min egen.