En pojke satt och
metade i Körsbärsdalen i
tre år för att hitta lyckan som fanns för dig
och varje jul gav han
bort sina vingar som himlen
tecknat på hans skulderblad
och röda ljus som du kunde tända
upp stjärnhimlen för honom med.
Så satt ni där om nätterna
och ni sa inte så mycket.
Stjärnorna hade
kroppskontakt med
havet vissa nätter
men ibland var dem otydliga och en dag sa han

Det blir mörkt utan
stjärnorna men jag önskar
att du kunde skära upp himlen
så att alla stjärnor trillar ut
och landar vid din sida istället
för att skära dig själv.
Gör inte en karta utav din hud
skär upp stjärnsystemet och längta dig dit.
Om du mår dåligt.
Spring bara bort genom Josefinalaskogen
simma genom Ckethhavet
flyg genom stjärnhimlen tills du når mig igen.
Jag kommer att sitta
här och meta och vänta på dig, Josefin.
Vänta tills jag fångar din lycka.
Sen ska jag binda
en krans av den och
placera den runt ditt hjärta, min vän.
när jag tillbringar hela eftermiddagen med att se på det svartvita fotografiet av dig
betyder det att jag saknar dig

Och om du skär dig någon natt
kan jag tapetsera stjärnsystemet på dina väggar
så att du hittar tillbaka

Du gick ifrån främlingen
som du döpt till Oskala Stjärnhjälte
och dansade flygande springande andandes
och Jesper tyckte
att du dansade så fint med
en ensam stjärna i håret
och han kramade om dig
sen sprang ni genom
skogen och skrek era vårskrik.

Kände du hur han viskade liv i dina ådror, Josefin?

Han bad dig:

Jag vill bara inte att
du ska öppna dörrarna till himlen. Inte än.
Inte såhär.
Du kan kanske leva i den sagan
du själv skriver snart
som bara innehåller allt som
du tycker är värt att leva för
Vi upphör att älska oss själva
om ingen älskar oss, syster.
Men jag älskar dig.

Natt och luften som ett extra hjärtslag
Oskala hängde upp
lite stjärnor på din sovrumsvägg
så alla skulle veta att det var dina.
I himlens vinklar
och vrår stod röda glas med ljus i
alldeles sådana som det du fick till jul.
Vore du natten vore du huvudpersonen
eller hjärtpersonen.
Vore du kärlek satt du
på gatan och sjöng för måncitronfjärilar
för de flyger så fint till
mellan änglarnas vingslag och en trappa av is
som leder dig dit dina hjärtslag längtar efter.

Så satt du och Oskala
vid lägerelden och sjöng och skrattade
Han viskade tyst

Din värld började där molnen tagit slut
där var det ännu lägereldarnas
och sagornas tid
På väg till lyckan såg
jag ett överkryssat hjärta på ett träd
Det var utfört i vit krita, så det vore
ingen konst för mig att sudda
ut krysset men lämna kvar hjärtat.
Kanske tillägga några slag så att det
verkligen finns ett ljus som aldrig dör ut.

Josefin, ska vi se ljuset tillsammans

Varje dag du finns föds en ny stjärna
Tänd ett ljus för varje dag du lever
Så kan du elda upp hela Nangijala, stjärnsyster.

Och om jag en dag får
syn på en stjärna som ingen sett förut
Så ska jag döpa den till

Josefin Lejonhjärta