jag är trettio procent
psykologavgifter
tjugo procent självhat
som går ut över andra
och femtio procent våldtagen
sen tar jag upp hundra
procent av två säten i bussen

jag sitter med alla mina vänner
och pratar med mig själv
sedan kommer de och
frågar varför jag är nere.
för att i nästa sekund.
lämna rummet med ännu en drink i handen.
varför skaffade jag kompisar
och inte bara en dator som alla andra?
jag blir ändå irriterad
av människor som bryr sig
jag vill ju bara bli lämnad ifred.
det vet ni väl.
jag önskar ibland att en viss närhet
kan bli möjlig med hjälp av ord.
jag känner mig ensam.
ibland känner jag mig
som en abort som gått tjugo år över tiden.
jag var bara en skiss på en unge. ett utkast.
när mina föräldrar övade på att skaffa barn.
så blev jag till.

min mamma drack
när hon var gravid med mig
så det är ett under
att jag inte är mer skadad
än vad jag redan är
snart förväntas jag skaffa barn med.
vem har sagt att jag vill ha någon
som aldrig gör som jag säger
och som jag behöver oroa mig
för i varje sekund.
jag hade nog inte klarat av det.

på lördagarna försöker jag bli kräksmal
det slutar med
att jag känner mig helt uppsvälld
allting blir så skört i mina händer
jag är smal för andra
och tjock för mig själv
men det är väl så
man tycker om tjocka människor
bara inte man själv är en av dem
det är så jobbigt med mat
men fastän jag tycker det
så är jag omklädningsrumsfet
värst är det när jag umgås med andra
då ökar vikten med trettio kilo
men vad ska man göra när allt känns sådär?
det går ju inte att bryta det
bara för att man vill
hur mycket man än önskar att det gick
att det var lätt. att det bara var sådär
att om man tänker
lite positiva tankar
så blir allt fantastiskt och underbart
jag drömmer om att raka
med den lilla svarta plasthyveln
lager efter lager tills jag rakat bort hela mig

jag har tröttnat på att kallas \"lilla gumman\"
och tröttnat på att alltid få höra
att jag gått upp massa kilo
varför tror de att jag måste höra det?
jag är fullt medveten om det ändå.
tröttnat på att klippa skära kräkas
tröttnat på att överleva aldrig leva
tröttnat på att umgås tröttnat
på att stänga in mig själv i andra i mig själv
tröttnat på mitt underliv
tröttnat på in och ut
tröttnat på livet tröttnat på döden
tröttnat på människor som ler som gråter
som aldrig känner som känner allt
tröttnat på människor som säger
att de alltid finns där för en
när de aldrig visar det

man blir aldrig älskad
för att man är sig själv
man måste hela tiden anpassa sig
efter den man är tillsammans med
sen säger folk
hela tiden \"han älskar mig för den jag är\"
det gör han knappast
han älskar dig för
att du anpassar dig efter hans jävla lust
det är då man börjar tro
att alkohol värmer mer än kärlek
och man blir ett objekt
en del tjejer tycker till och med om
att spela den rollen

om jag hade varit
ett naturligt objekt och
placerat mig i min könsroll
och accepterat pojkarnas
naturliga beteende
att utforska sin sexualitet
så hade jag nog också
utvecklat den normala relationen med killar
och blivit knullad i gymnasiet.
eller ja. älskad.
fast nuförtiden är väl de orden synonymer.
mina sluta ditt jävla äckel
till Andreas i SP1F skulle
naturligtvis ha varit
nej men, Andreas. hihi.
tycker du om mina bröst. hihi.

jag kväljdes av mig själv
min motbjudande kropp
och mina vidriga bröst
men mitt dåliga självförtroende
lärde mig åtminstone att sminka mig

om du vill att jag ska bli kär i dig
varför tro att mina kärlekskänslor
sitter i mina bröst.
hur smart är det, din idiot?
allt var hela tiden en anpassning
när jag en dag, då jag gick i fyran
skämtade med min lärare blev han riktigt
förbannad och sa att om
klassens äckel David hade gjort
så hade han tyckt att det var lite roligt
och sen hade det varit lugnt
men av mig förväntade
han sig att jag skulle
vara en duktig och mogen tjej.
jag fick kvarsittning.

jag var ganska duktig
i lågstadiet så kallades jag min lilla hjälpfröken
av min lärare
medan Jonas som var ungefär
lika duktig kallades geni
och jag var ju bara en helt vanlig duktig tjej

man ska inte sitta i famnen
hos sin könsroll
man ska aldrig sätta
sig där och bli bekväm
och aldrig kunna resa sig upp
aldrig kunna stå på egna ben.

jag vet inte längre
vad jag är mest rädd för
det som är oföränderligt
eller det som tar slut
jag var jätteglad igår
fast idag har den där
glädjen dessvärre gått över
jag är dyr i drift när det gäller bekräftelse
och jag undrar
mer och mer om jag kanske
överskattar andras förmåga
att hantera 20-åriga banshees from hell

dåligt självförtroende är ingen sinnessjukdom
det var någon som sa det.
jag minns inte vem.
nej, det är ingen sinnessjukdom.
men det är lika tabu
som en sinnessjukdom
om man ska klara sig i livet.
ingen får något jobb
några vänner
någon bostad genom att viska genom
gråtdimmorna att det kvittar.
det kvittar. strunta i mig. snälla gör det.

jag behöver någon
enkla ord
men ord som aldrig sagts

och de enda som frågar
hur jag mår är de som redan vet

de som redan vet att jag kommer säga

det är bara bra. allting är helt jävla fantastiskt