Om du nu till äventyrs faktiskt skulle tycka
att jag är fyrkantig
en klumpeduns socialt sett,
så har det sina orsaker.

Känslan av detta har jag själv,
det är som en tavla av salvador dali,
där en person befinner sig inuti ett elastiskt ägg
försöker att komma ut ur det.

En människas kropp är givetvis en bra boning,
men samtidigt upplevs kroppen
delvis som ett fängelse
som det är lönlöst att försöka bryta sig ut ur.

Trots vetskapen om detta
så försöker människan bryta sig ut ur
ett kantigt psyke, om inte ur själva kroppen.

Jaget har sina begränsningar
även för en normalt funtad person
som inte är exempelvis manisk och schizofren,
förutom att kanske ha fysiska brister
eller sjukdomar.

Jag är inte den jag är för att jag valt det själv,
när det gäller de brister som kroppen
psyket är förseddt med.

(Ordet förseddt ä r en nödkonstruktion
på grund av att det inte kan böjas nöjaktigt
i meningen)

Det som är typiskt för en människa
med exempelvis psykiska handikapp,
ett eller flera handikapp,
(kanske även bokstavsbarn)
är just känslan av maktlöshet
på livets dansgolv

Hur mycket jag’et än skolar sig
så kommer personen ifråga alltid
att bara kunna dansa hjälpligt.

Det är den människan både medveten om
och missnöjd med.
Att dessutom behöva ta mediciner
för att någorlunda kunna utföra en viss balansakt,
det är sällan ett val
som ha med den egna viljan att göra

Det är ofta en fråga om antingen eller
Pest eller kolera alltså

Jag vet inte riktigt vad det är i mig
som får mig att uppträda aningen asocialt,
men det är antagligen
som med sagan om grodan och skorpionen

-snälla groda, låt mig rida på din rygg
när du simmar över vattnet till andra sidan.
-nej, det kan jag inte låta dig göra.
Du kommer bara att sticka mig med din stjärt
och då drunknar vi båda.
-jag lovar att inte sticka dig.
Jag vill bara komma levande
över till andra sidan vattnet.
-nej, jag vågar inte låta dig göra det.
-snälla, snälla, snälla groda,
jag lovar att jag inte skall sticka dig.
-okay, du får väl det då.
Sagt och gjort,
skorpionen hoppade upp på grodans rygg
så gav sig grodan av ut i vattnet
började simma.
Halvvägs över till den andra stranden
kände grodan ett plötsligt sting.
-men vad har du gjort?!
Nu kommer vi ju båda att drunkna!
Ropade grodan förtrytsamt.
-åh förlåt, groda.
Men jag kan inte gå emot min natur.

Man kan anta med visst fog
att människan har svårt att rå på sin natur,
hur mycket hon än skall kämpa
för att vara en social varelse
så kommer det vilda djuret i henne
att visa sitt lurviga ansikte ibland
bara för att förråda människan socialt

Alla människor jag känner och känner till
har svårt att rå på sina asociala sidor.
Alla kanske kämpar med dem,
en del kanske inte ens försöker
efter de första årens duster
mot sitt möjligt sämre jag

En gång för många år sedan
skrev jag en sorts slogan eller aforism
som talar om människans jag
och dess svårighet att inte ge efter
för den sorts naturlagar
vi faktiskt verka vara slavar under.

En lätt satirisk text som går så här

Sparka på den som redan ligger

Den svage
är den starkes nigger

sparka på den
som redan ligger

Jag är av den åsikten
att vi alla är sådana där skitstövlar,
problemet är bara att den spegel
vi själva tittar i
visar inte detta fenomen för oss.

Vi måste höra det av andra
för att få koll på läget.
Precis så är det,
och det försöker vi ibland oss på
att förmedla till varandra.

Men av någon outgrundlig anledning
är det precis som om människan
inte vill höra riktigt på det örat.
Att själv bli kallad sånt
som jag tänker om andra,
det sårar mig paradoxalt nog.

Jag borde naturligtvis kunna vara mottaglig
för att bli överöst med skopor
av ovett och otidigheter,
men kanske är det så att människan
är så konstruerad att hon bara mäkta med
råsopar, när de komma en och en,
istället för som en (till synes) oavbruten serie
hinkar med iskallt vatten
som dessutom drygats ut
med stålanglar och krossat glas.

Ibland kan en sådan upplevelse
lätt förväxlas med filmen eller teatern,
där det är vanligare med sådana där påhopp
I filmen som är mitt liv
förväntar jag mig inte att bli sårad
omskakad i samma omfång
som det kan tänkas uppträda
i en actionthriller på vita duken.

Naturligt nog, om jag kan uttrycka mig så,
kommer människor alltid
att kunna känna längtan och sug
kanske oemotståndligt dessutom,
till att utnyttja varandra och göra varandra illa.

Naturligtvis förstår jag att detta på intet sätt
är någonting nytt för dig,
jag ville bara medvetandegöra dig
om att även jag äger den kunskapen.

Det är min natur att bete mig som jag gör,
precis som det är din natur
att uppträda som du gör

Vi gör det inte för att vi jobbat
inom filmen eller teatern
Vi är bara sådana,
och det kommer vi kanske
dessvärre
aldrig kunna låta bli att vara
Vi människor alltså

Det är min natur att vara fyrkantig
socialt klumpig
därför säkert också olik Jesus,
moder Teresa,
Dalai Lama med flera

Men jag jämför mig inte med dem
eller med helgonen,
mina förebilder finns
i min närmaste omgivning,
sådana människor
som jag visserligen äger respekt för
Men som jag ändå, tråkigt nog,
förmår att behandla respektlöst ibland.

Det är tvivelsutan så
att jag försöker alltjämt vara som
och jämföra mig med grodan

Men eftersom det är min natur
att vara en
något motvilligt civiliserad människa,
så kommer jag då och då
inte kunna låta bli att sticka någon
med den fula och vassa änden på mitt jag

Jag vet inte vad som är svårast,
att förlåta andra eller att förlåta sig själv
Jag försöker förlåta mina medmänniskor,
så som de ock skola söka att förlåta mig

I all välmening
(en bror duktig i mängden av likar)

En av dessa svarta,
bland flygelns många tangenter,
Ciss.