Vart tar ilskan vägen när man inte gör sig av med den i form av skrik, tjut, sparkar och slag? Jag tänker mig att den samlas någonstans i mellangärdet till en tätt packad klump som bara växer och växer. Tillslut har klumpen vuxit sig lika stor som en uppblåst ballong och man blir tvungen att vara gränslöst försiktig för att den inte ska explodera, vaka över varje tanke känsla eller steg man tar.
Våren var här och den 7: e juni, avslutningsdagen, närmade sig med stormsteg medan ilskan växte och frodades inom mig. Ingenting var sig likt. Pappa var nästan aldrig hemma och mamma grät om kvällarna när hon trodde att jag låg och sov tryggt i min säng.
Men värst av allt var nog ändå det där med Sofia. Sofia Strömmer, Sofia med ljust hår och gröna ögon. Ja just det, ljust hår och gröna ögon. Själv har jag musgrått hår och ingen färg överhuvudtaget på mina ögon. Ingen har någonsin påstått att jag är söt; inte ens när jag var liten. Jag minns hur farmor brukade betrakta mig med bekymrad min och skaka sorgset på huvudet
”Vad ska det bli av dig flicka?” mumlade hon tyst men jag hörde och hukade inför orden medan jag kände smärtan någonstans i mellangärdet, det var klumpen som växte.
Om farmor fortfarande hade levt om jag kunnat ställa henne tillsvars för vad hon sagt...
Men hon dog i cancer och mitt samvete jagade mig om nätterna därför att jag hatat henne så. Vart ska man göra av ilskan då när personen man hyser agg mot dör?
Klumpen i mellangärdet växte sig större.


Hon sitter tätt, tätt intill den skrovliga stammen i kärnarn av en praktfull trädkrona. Alldeles osynlig för omvärlden. Ljuset letar sig in mellan små springor i det massiva grenverket och hon kan skymta en liten bit av den klarblåa himlen högt där ovanför.
Men nu hörs steg, klapprande steg, mot den hårda asfalten röster som obarmhärtigt tränger sig in mellan grenarna och når hennes öron. Den lilla kroppen skälver ögonen är hårt slutna och hon pressar händerna mot sina öron. Ljuden avtar men kroppen fortsätter vibrera och hjärtat dunkar oroligt.

Jag kommer in några minuter försent till lektionen alla sitter redan på sina platser och är uppmärksamt vända framåt. Jag glider tyst ner på den tomma stolen längst fram vid fönstret, Ingalill bryr sig som vanligt inte ett dugg. Eller också så märkte hon mig väl inte. I vilket fall som helst fortsätter hon att mala på om de svältande människorna i Afrika. Lina och Sofia sitter bakom mig. De viskar med varandra och fnissar. Bänken bredvid mig står tom. Solen strålar in genom fönstren, klassrummet är kvavt, ändå fryser jag, fryser så att jag nästan hackar tänder. Plötsligt är lektionen slut och jag skyndar mig därifrån så fort jag bara kan.

Det är lite kylslaget ute. Jag står på grusplanen intill skolan. Cykeln har jag slängt i diket intill vägen. Klockan är kvart över 9 på kvällen, jag är alldeles genomfrusen. Från något kvarter bort hörs skrik, vrål och tunga bastoner.
Nyckeln ligger i min ficka jag har haft den rätt länge nu men inte förrän idag har det blivit tillfälle att utnyttja den. Jag stapplar fram över skolgården i det dunkla skenet från de få gatlampor som ska lysa upp gården. Skolporten ger ifrån sig ett gnisslande ljud och glider upp. Mina steg ekar konstigt i de ödsliga korridorerna. Jag stannar upp vid Sofias skåp och skriver några trevliga rader där. Även Kristian och Klas får några ord skrivna på sina bruna skåpdörrar. Sedan tar jag av mig skorna och tassar upp på andra våningen, längst bort i korridoren ligger rektorns rum. Mina händer skakar lätt när jag sticker in nyckeln i nyckelhålet. Låset ger ifrån sig ett klick och jag stiger in på Rektor Runar Björks kontor.
Det domineras av ett stort skrivbord i vräkig stil och ett inramat fotografi som hänger på väggen. Föreställande honom själv, iklädd mörkblå kavaj, skjorta som stramar åt över magen och en trist grå slips, stående framför en fontän tillsammans med sin fru, en smal ragata med knallröda läppar och illande lila ögonskugga. Bilden ger mig kväljningar.
Rektorns stora stolthet ett litet diplom i guldram hänger strax under fotografiet. Jag tar ner det från väggen tar ur diplomet och sätter dit en ”vacker” bild på en skär gris istället. Diplomet lägger jag sedan i ett vitt kuvert adresserat till Runar Björk, det ska jag posta på vägen hem.

Det är en vacker morgon, trots regn och en mulen grå himmel. Min cykel hoppar fram mellan trädrötter och vattenpölar på stigen. Jag cyklar genom skogen, det tar tio minuter mer än vägen förbi affären men den har sina fördelar. Mamma behöver på så vis inte veta om att jag kommer försent och risken för att stöta på några andra är mindre för än så länge har de inte listat ut att det är den här vägen jag tar. De tror att jag dröjer där hemma.
Jag svänger in på skolgården gömmer min cykel bakom det gamla vedskjulet som inte har rivits ner än och skyndar bort mot skolbyggnaden.
När jag glider in i klassrummet så är där inte som det brukar. Istället för vår klassföreståndare Maja som vi alltid har på tisdagsmorgnar står Runar Björk i egen hög person framför witeboarden. De flesta i klassen ser smått förtjusta ut, på katedern ligger grisbilden med inramning kvar och allt. Jag travar rakt genom klassrummet med högburet huvud och sätter mig på min plats.
”Du är visst försenad” muttrar rektorn ”vad kommer det sig av?” Jag stirrar in i hans inte så litet grisliknande ansikte utan att svara. Rektorn skakar generat på sig
”Hrm, nåja som sagt var, om någon skulle ha något att tillägga om det mystiska försvinnandet av mitt diplom så är ni välkomna upp på mitt kontor” med dessa ord så när som på flyr han ut ur klassrummet med grisbilden i högsta hugg.

Hon sitter i trädet igen kurar ihop sig som en boll, de närmar sig, tänk om, om de har sett henne...
Hjärtat slår hårdare och huvudet dunkar. Hon andas obefintliga andetag stegen klapprar mot asfalten hon sväljer och sväljer, rösterna hörs där nerifrån, de är många, många. Plötsligt befinner hon sig på marken killen ovanför henne måttar in ett slag. Nästa träff kommer i sidan hon kippar efter luft men istället blir munnen full av grus. Hon kniper ihop ögonen ta mig här ifrån snälla, snälla. Hon är så liten äger en sådan ynklig kropp det ömmar och svider överallt men plötsligt bryr hon sig inte längre om rösterna. Skriken, ropen och slagen, blir mer avlägsna hon försvinner allt längre och längre bort. Hon märker inte ens när skolklockan ringer in och barnen (för det är ju det de är; oskyldiga små änglar) försvinner bort mot skolbyggnaden.

”Men jösses så du ser ut” utbrister mamma när jag kommer hem. Jag suckar och börjar gå uppför trappan, trots att jag helst av allt skulle vilja ramla ihop där jag står.
”Vad har du gjort för något?” Frågar mamma och släpar in mig i badrummet där hon baddar alla sår och blir allt mer nervös. Men jag svarar inte på hennes fråga för jag vet att hon egentligen inte vill ha något svar. Hon bara låtsas, för så länge jag inte uttalar något högt kan man ju inte veta säkert hon vill gärna blunda för sanningen, mamma.
Det känns i alla fall skönt att bli ompysslad jag blundar och njuter, det var så länge sedan som någon riktigt uppmärksammade mig. Den kvällen dricker vi te jag och mamma och ser på någon dålig tv4film och på natten kan jag inte höra någon gråt från mammas sovrum. Fast själv kan jag inte somna för klumpen i mellangärdet den växer. Det gör ont och helst av allt skulle jag vilja skrika, sparka, slå, tjuta, gråta och sparka igen, men det går inte jag förblir tyst och beskedlig rädd för vilka konsekvenser ett sådant utbrott skulle kunna få. Men jag vet också att snart, snart exploderar den där klumpen...

Den 7: e juni har kommit och sommaravslutningen med det. Hela skolan har trängt in sig i den lilla kyrkobyggnaden och sjungit Den blomstertid nu kommer. Rektorn har pratat om ett fint år men också om att vi ska vara varsamma om varandra och akta oss för kriminalitet detta påpekade han minst tre gånger jag kan inte låta bli att undra om det inte har med gristavlan att göra. Jag skyndade mig hem efteråt fast förresten var det nog ingen fara resten av klassen stack iväg intill stan för att fira. Nu ligger jag på bakgården och dricker saft medan jag funderar på klumpen, på något vis måste jag göra mig av med den innan den exploderar, jag håller på att bli galen av all ilska som värker inom mig!

Pappa kom hem vid åttatiden i sin nyinköpta bil (mamma hade stuckit ut ett tag som tur var) han berättade för mig att han tänkte flytta nu han hade bara kommit för att hämta sina grejer han skulle bo i en lägenhet i stan med en tjej som hette Anna-Karin. Det smärtade till i mellangärdet och plötsligt stod jag inte ut längre jag rusade ut ur huset slängde mig på cykeln och försvann därifrån tjutande som en galen ko eller någonting i den stilen. Allting bara rev och slet och skrek inom mig. Jag cyklade utan att bry mig om vart förblindad av alla tårar som rann nerför kinderna.
Tillslut rann all luften ur mig, jag bara cyklade rakt ner i diket och blev liggande där i en hög. Det värkte i hela kroppen och klumpen var kvar, den förbannade klumpen var kvar! Det var ganska fuktigt och kallt i diket, natten smög sig sakta på. Jag låg där huttrande i mörkret och funderade på mitt eländiga liv. Hur kom det sig att just jag blev det svarta fåret, den räddhågsna haren? I hela mitt liv har jag varit rädd jämt hukat under den tunga bördan böjt mig till underkastelse, alltid. Men vad var jag rädd för egentligen, livet? Jo så är det nog. Jag är rädd för att leva, rädd för människor, rädd för att släppa någon nära inpå, men varför? Är inte det uppenbart alla bara sviker, så som det gick med Sofia Strömmer vi var nästan bästisar men så plötsligt dög inte allvarliga lilla jag längre. Lina var en mycket bättre kompis lika taskig och cool som hon själv. För att stilla samvetet så gav hon sig på mig, Kristian och Klas hängde också på, snart var de med på det hela klassen. Jag var världens hemskaste människa och måste straffas. Jag levde som i en glasbubbla ända gången de överhuvudtaget lade märke till mig var på rasterna när de slog mig. Jag visste att det inte kunde vara rätt men höll tyst medan klumpen i mellangärdet växte sig större och större. Nu ligger jag här i diket med en värkande kropp och en ilska som inte vill ta slut. Jag är trött på att vara ensam nu trött på hela jävla alltet men jag orkar inte göra någonting. Orkar inte släpa mig bort till bron några meter från där jag ligger och kasta mig ner i vattnet, orkar inte. Tillslut slumrade jag ändå in i någon slags sömn trots smärtan och kylan och all ilska.

Hon slår upp ögonen, solen står högt på himlen och värmer hennes kinder. Hon ser sig omkring. Ögonen fastnar på en udde där solen gassar och vattnet skvalpar mot klipporna. Hon släpar med sig cykeln in på den lilla stig som leder fram till udden.

Det är kallt i vattnet men kroppen vänjer sig snart. Jag simmar ut från klipporna klyver den blanka vattenytan i två. En stor fågel gör en störtdykning ner mot vattnet, jag uppfattar något silverblänkande i näbben då den styr uppåt igen. Men nu blir det ändå för kallt, jag vänder om och simmar hastigt tillbaka mot klipporna.
Hon sitter där på en klipphäll när jag stiger upp ur vattnet, rödbrunt lockigt hår gröna ögon hon ler mot mig
”Var det du som skrek borta vid vägen igår?”
”Jaa...” säger jag dröjande jag känner mig ertappad hur länge har hon suttit där egentligen? Det blir konstigt tyst, hon ser ut över sjön, jag drar hastigt på mig mina kläder och slår mig ner bredvid henne (fast inte för nära) jag vet inte varför men min instinkt får mig att göra det. Flickan verkar annorlunda på något sätt, inte som andra. Vi sitter alldeles tysta och stirrar ut över sjön. Det är en vacker syn.
Efter en stund blir jag orolig så jag reser mig upp och börjar gå bort mot min cykel.
Då hör jag hur det rafsar lite i laven på hällarna och så står hon där mittemot mig med händerna på cykelstyret som för att hindra mig att cykla därifrån.
”Jag heter Vera” Hon ler ett underligt litet leende, vi är precis lika långa hon och jag
”Jag heter Anna”