jag vaknade upp död
idag och det enda som gjorde
folk ledsna var att jag inte brydde mig
det finns ingenting som
känns verkligt eller hoppfullt
ingenting att hänga upp
sin framtidstro på
sen och sen och sen kommer aldrig
nu är alltid det förra sen
det man satte sitt hopp och sin längtan till.
om tio år. då har det nog ordnat sig.
då är jag nog lycklig, älskad, på riktigt.
då är jag oskar. fantastisk. och så.
men aldrig.
efter tio år sitter jag i ett nytt rum
och lyssnar på samma musik
och tänker samma tankar.
att jag bara litar på någon
när jag inte står ut med
att vara ensam längre
att jag är ett missfall
som gått tjugoett år över tiden
som ett sår som är på väg bort
men så är det ju inte. hoppas jag.
klockan är två på natten.
jag antar att jag är för ensam för att sova
så jag hoppas att
jag en dag dör i sömnen
känner tårar falla
tänker tanken
på hur många mil de skulle falla

om de vore du.

inte tänka negativt nu.
jag vill lära mig att klia din rygg
och klia dig på armen
med naglarna lite löst och inte för hårt
och skicka ett sms
för jag saknar dig så och
jag är full av popmusik
och jag hatar allt det
som betyder så jävla mycket
och vi kan åka tåget härifrån
ensamma och aldrig komma tillbaka
men vågar du vara ensam med mig?
vågar du vara kär i mig?
jag vågar inte ens säga att jag är kär i dig
jag har sagt och eh alltför många gånger
trots att jag bara hela tiden vill fråga
om jag finns i dina blå himlar eller i dina grå

men hur du inte svarar
på mitt sms och jag tolkar
varje signal som att du hatar mig
att du inte vill ha
med mig att göra
att du tycker att
jag är tråkig och dum
och inte värd att spendera
tid på eller ens sms-pengar
och jag hatar hur
jag ångrar att jag skrev det där sms:et
jag hatar hur jag ångrar det
för jag borde inte ångra det
jag borde stå för det
för att jag skrev det
som kändes rätt
men ändå ångrar jag det.
jag ångrar allt.

men gud vad jag saknar
någon att hålla i handen
genom parken och på bussen hem
någon att cykla hem ifrån
och bli svartvit med
någon att baka bullar till
någon att
tänka på vår världsomsegling runt varandra med
tänka att du luktar så gott när du gråter
tänka att vi träffas
och promenerar i flera timmar
och du frågar flera gånger
hur jag mår och jag
tittar ner i marken och
pratviskar det är väl bra
och du missar sista
bussen och jag erbjuder min soffa
och du tackar ja
och jag tar fram kakor
och hela natten sitter
vi där helt tysta och äter
smular ner allting
blundar på varandra
tänker och inser hur vi hela
tiden försöker måla varandra
på insidan av våra ögonlock
och hur du till slut säger

förlåt att jag smulat ner i
sängen och sådär
men det var bara olyckan
som smulades isär