det är söndag och
jag stiger av vid kungsängens station
läser city och väntar på tåget
tänker att våldtäktsmän
aldrig bryr sig om inre öppettider
hej. det blir aldrig högsäsong
förrän ni låst in er
jag vill vara rädd om dig
tänker jag
och så tänker jag samma sak igen
trots att jag är sjuk
trots att min psykolog
får bra betalt så fungerar min
hjärna fortfarande inte normalt
och framför tåget kastar
sig en avskedstår
precis när självmorden
tagit sommarlov

tänk om de såg himlen ändå

åker ut till zinkensdamm
det tar över två timmar nästan
och jag ler på den ensliga
gångvägen när dina ögon är i marken
tar av mig mina strumpbeklädda
skor för att visa vägen till mig -
om du tänker ta fågelvägen eller så

tänker på hur våra ryggar brukar
lutas åt varsin riktning
men ändå långsamt i samma takt -
på tre sekunder lutar vi oss mot
samma vägg
på ytterligare tre har vi
flyttat oss närmare varandra

solen går upp eller ner -
inte ens klockan vet hur det är
skriver ett fånigt sms
som jag ångrar att jag
skickade nästan genast

jag valde att du skulle tycka om mig
för tiotusen år sedan var jag redan din
någonting har fått mig att tro att
jag är din tröja och
världen skrämmer mig inte alls.
nej faktiskt inte… alls när jag är hos dig
använder du mig också som
språngbräda när du fallit?

ingen skog är vackrare
att gå vilse i än din
inget mörker är så vackert att
tända som ditt
du står ett steg närmare
än andra trots att du inte än är här
jag är storm utanför ditt fönster
som blåser bort löven från eken
har du sett att saknaden har händer
skriver ord på fyra språk som
om din hud var flera länder
- att det är livet aldrig jag som sviker dig

klockan visar andra världskriget
igen men jag hoppas den hunnit bli 19:45
som om din röst lever i högtalarna
som om tiotusentals minuter
sitter på en klocka utan arm
längtan är en giftorm i en rakbladsarm
giftet lägger sig i tystnaden men
jag sväljer den om igen
någon har skrivit på trottoaren -
vem köper en själ utan garanti?
poeten var en slinga blond
han fortsatte med att säga
även de med vingar faller när de förstelnas
innan vi blivit sten - är allting för sent?

en ny dag och jag
dricker tre liter vatten
det är morgon och duggregnsdoft
och vi talar samma tystnad
trots att vi är minuter ifrån varann
undrar hur många blad jag
är i din dagbok och om jag blir lycklig
av att få veta
vågen säger att lyckan är
viktlös men vem vill vara lycka
vem vill inte bara få ta del av den
de säger att växterna
på tapeterna aldrig kan växa men
jag vattnar dem ändå
önskar att väggarna kände
hur mycket jag behöver
dig nu så att dina händer
kan växa fram
en gång fanns det fågelsång i min kropp -
och nu sjunger dem till dig
och visst vet vi att när gatlyktorna
tänds lever vissa i skuggorna
de som bara har vingarna till låns -
varför väntar de med att flyga härifrån?

bara tårarna som vet
vad de tänker när de går

min penna har skrivit många
tusentals ord
min hand har fört den över
hundratusentals sekunder
som jag behövt dig
och nu är du här
finns det något värre
än steg som stiger bort
nej. eller jag vet inte. kanske inte.
och det är en mörk och kall natt
så du tar fram en ficklampa
som blivit över
men jag tar bort den och säger
att det är ljuset från dina ögon
som jag behöver
en sol som aldrig hittar dig
finns det något bättre än steg
som stiger bort med dig
så lätt att vilja dö för någon som kan andas
så lätt att dö ut i någon annan
så skönt att somna i

varandra

kjolen som tungan
var under ligger på golvet
och du låter mig regna i dig igen
vi som låter himlen somna in innan oss
vi är stjärnfall som möts i
mörkret mellan natten och dagen
det finns inget sådant som ett liv
bara de som jagar tändstickor
för mörkret och de som flyr
var det verkligen vi som behövde
blunda för att leva någonstans

var det verkligen vi

tankarna har växt upp till maj
och det blir kallt om mina händer
från framtiden finns ingen väg tillbaks
som om till och med ensamheten
funnit mer än vi
bara saknaden som har händer
om dina händer vore penslar
så färglägger jag min kropp
du är medvind när jag cyklar till dig
du har satt kurs ut ur deras ögon

dina händer börjar
växa ut på stafflien
och jag tecknar dem
nakna mot min kropp - om och om igen
det enda lyckliga paret
här är dina fötter
som vandrar mot en annan värld
men jag försöker vandra med dig

jag är din ved och du min eld
och alla andra blott askan av
alla sekunder då vi rört vid varann