Det är en besvärlig paradox för mig

att jag är så vacker i andras ögon

för när jag ser mig själv i spegeln

så är det bara ögonen som stämmer överens

med den jag föreställer mig att vara



när jag bara är

utanför en värld av spegelsyner



känner inte riktigt

jag är en motsvarighet till mitt utseende

utan mer som i själen

hjärnan, hjärtat, känslorna

det jag sysselsätter mig med