Året är 1823, barnen sitter så stilla, så stilla i deras bänkar.
Andra regler gäller här, inga mobiler finns, inga mp3 eller
andra hi-tech prylar. Fröken står och undervisar med käpp
och hårda ord, medan barnen med fasa sitter helt tysta.

På rastern leker barnen på den gråa skolgården, det är
höst och löven faller tungt till marken, barnens spår i
lera ekar länge i den hårda, pulserarde tomheten.

Flickorna skrattar och fnissar medan pojkarna kastar
leran på varandra. Tiden står stilla, den tunna linjen
mellan barnens åldrar suddas ut och sakta börjar
flickorna och pojkarna att granska varandra.

En för alla, alla mot en står dem plötsligt där och
ger sig på ett försvarslöst litet barn på åtta år.
Dem kastar sig över honom med taggtrådsvassa
ord, som borrar sig djupt in i hans inre värld och
krossar allt i dess väg.
Dem våldför sig på honom, dem slänger stora tunga
stenar på honom och ljudet av hans huvud som
går sönder, låter precis som vilket ljud som helst.
Men dem fortsätter ändå att sarga hans kropp,
dem slår på den med kalla grenar, dem sparkar
på honom med vassa kängor, och först när
pojkens blod fräter sönder deras skor, slutar
dem. Sedan står dem bara där, tysta, och ser
förundrade på hans döda och livlösa kropp.

Sedan ringer det in och alla barnen försvinner..

Världen kommer aldrig att glömma ljudet av
pojkens lilla hjärta som brister av tusen tårar.