allt blir så mycket bättre, så mycket mer levande med en dos vrede och
fylleångest i bilden
även om jag inte ville förmedla vrede
så kanaliseras den mellan mina tandgluggar och läcker ut som olja i norska kustlandskap
sanera mig

jag iakttar analyserar och funderar står kvar i dået för fem sekunder sedan tappar andan när min tunga löper vidare i samma banor låter kärleksförklaringar bli anklagelser bara för att scenen är sne och publiken lika skev
jag förstår inte vad jag gör innan stormen bedarrat dammet lagt sig och snea ögon bränner hål i kulisserna runt om mig

blodet fryser i mina ådror mina kärl och blodkroppar bevaras som iskuber i en ångbastu allting fryser volymen ökar och jag spricker som en glömd petflaska i bilen

där krackelerar mina masker och jag bevittnar förödelsen som mitt ursprungliga kärleksbudskap och innerliga rop på hjälp fört med sig
mina östanvindar svepte med sig minor över fälten och här står jag så illa tvungen till att vandra tillbaka i samma fotspår som förde mig hit

kommer på mig själv med att skrika ytterligare åt de som sitter kvar förbannar de som gått och prisar de som aldrig dök upp

säger ta mig tillbaka i en ursinnig min och ett tonläge som får blommor att vissna glas att spricka
men mina ord förvrängs
på vägen