Sprickorna i glaset
blir långsamt större
täcker snart hela min kropp

ett otydligt
nästanland
glödande cigaretter
skapar eviga brännmärken
i min hud

brännmärken i ett liv
som ständigt placeras
i vågskålen

lycka eller obetydlighet

det som står närmast
vågar jag aldrig röra
jag är rädd att kulisserna ska falla
och lämna mig ensam
tomhetens rymd