Likt en vulkan har jag vilat, avvaktat.
Låtit känslor och tankar lagras inombords.
Förr eller senare skulle allt komma upp till ytan.

Jag har vilat, avvaktat i vad som känns som en evighet.
Men nu, nu har det gått för långt.
Jag är nära att brista, utbrottet är nära.

Känslor och tankar bubblar över likt lava.
Allt rött och svart vill ut, vill nå dig !

Vår värld sätts på prov, klarar vi det här ?
Det är upp till bevis nu, nu när jag brister.

Lavan flödar över och rinner i strida strömmar.
Aska lämnas i dess spår.

Lavan rinner mot dig, för den är menad för dig !
Klarar vi det här eller blir askan allt som finns kvar ?