Gryningen kom som en lätt fjäder som föll till askblå himmel.
Hon vaknade av ljudet av röster utanför dörren, arga röster.
Nattens fotspår av lycka fanns fortfarande i rummet, glada
ögon brände fortfarande på hennes nakna kropp. Hon tog
det tunna lakanet om sin brunbrända kropp, virade det om
sig som lekande händer, och klev sedan upp på den kalla
marmor golvet. Hon tassade fram till den tunga trädörren,
satte örat mot den och lyssnade på dessa arga röster.
Det var henne mor, drottningen av Troja, och hennes far,
Kungen av Troja, som var upprörda över deras dotter val
av man. Deras val av man, var en fin adelsman medan
deras dotter hade fallit djupt för en man av vanlig rang.

Hennes val hette Caspian och var bara en enkel man
som jobbade som hästskötare, son till en skomakare
och en servitris. Deras möte hade hänt som en orkan,
den hade varit hård, oförväntad och svår att komma
ifrån. Plötsligt flög dörren upp och hennes föräldrar
kom in med ursinniga ord, hennes föräldrar attackerade
henne som gamar med avsikt för att lemlästa. Deras
ord sved som tusen eldar och hot om evig smärta
brände djupt in i hennes unga hjärta. Hon skulle
välja deras val av man, annars skulle hon utvisas
ur landet för att aldrig mer komma tillbaka igen.
Dörren efter dem flög igen med en smäll som
hördes ända bort till andra landet bortom havet.

Hon föll ner till sängen igen, lakanet om hennes
oskyddade kropp landade på golvet som ett
hårt knytnäveslag. Hennes tårar kunde fångas
upp av dem rätta händerna och väva små moln
av en illusion av en perfekt värld utan oro.
Det tog henne mycket ork att ta sig fram till
hennes garderob för att välja ut sina kläder.
Hon såg på sig själv i den stora spegeln.
Hennes spegelbild avklädde hennes själ
och långt därinne kunde man höra ljudet av
hennes hjärta som brast av tyngden av
hennes sorg.

Två pigor kom sedan in för att tvätta, kamma,
och fläta hennes långa svarta hår. Hela tiden
satt hon på sin stol och grät. Vackra Helena
Av Troja satt på sin stol och vill lämna sin
kropp, för att kunna flyga iväg till sin rara
och älskade man, hennes rätta man.

Hon öppnade försiktigt sina ögon, där, bredvid
henne stod en man och såg på henne med ett
falskt leénde, hon kände en illning gå igenom
hela ryggraden, hon var rädd för denna man
och önskade sig bort med hela sitt hjärta.
Ljudet av höga bröllopsklockar slog för hennes
skull, ljudet skar genom hennes kropp, tog sig
in i varje millimeter av vrå och fräte hål i hennes
skinn. Tunna strimlor av blod flöt nedför hennes
arm, hon stod och knöt sina naglar så hårt att
dem hade gjort vassa hål i hennes mjuka
händer. Hon stod och önskade att hon hellre
skulle få sitt huvud avhugget än att tvingas
leva med denna man. Denna man som inte
hade en uns av värme i sina hårda lemar.
I hans ögon brände en sol så svart och i
hans hjärta fanns bara aska kvar.

Hon kunde inte säga nej, utan sa \" Ja \" men
utan att mena dem orden för ett enda ögonblick.
Hennes föräldrar var nöjda, dem hade valt en
fin man åt sin dotter och nu var allt frid och
fröjd i deras vita värld.

Hon gick dödens gång nedför kyrkgången,
hon kände hur hennes kropp hade drunknat
av varma tårar. Ute var solen brännhet, den
gjorde hennes kinder rosa och heta. Folk stod
på var sin sida om stigen och applåderade åt
detta giftemål, medan hon försvann från sin
egen kropp. I slutet av stigen stod hon
plötsligt öga mot öga mot Mannen som hade
blivit stoppad i dörren av vakter. Den Rätte
Mannen såg djupt in i hennes tårfyllda ögon,
och viskade tyst \" Jag ska vänta på dig efter
att dödens käfter har fått tag i mig \".

Hon såg sig inte om men hon kunde känna hans
ledsna blickar i sin nacke. Dem brände som tusen
eldar. Han stod länge och såg efter henne, hans
ögon tog sakta livet av sig..