Det är så tyst och tomt här..
Du brukar fylla tystnaden med skratt och glädje..
Vad har jag gjort mig skyldig till?
Varför ska vi lida såhär?
Vi är inte fria
varken du eller jag

När jag lämnar dig där ensam
så lämnar jag ckså en del av mig hos dig..

Sista gången jag såg dig
höll jag fast din blick..
När jag mår dåligt blir den bilden av dig synlig

Det finns dom som hugger i dig
just där det gör ondast
Dom gör mer skada än nytta

Här är vi nu...tillsammans ännu en gång
försöker förklara vad det är du går igenom..
Jag försöker intala mig själv att jag vet det...
Jag vet att du behöver mig...mitt stöd...min kärlek...
Men hur blir det sen?
Vad händer när jag lämnar dig åter?
Vad händer i ditt innersta?
Vem vänder du dig till då?
Det är det här jag lever för...
Och nu vet jag varför jag finns till...
För din skull...

Jag tänker kämpa till det sista
Jag ger inte upp...för då dör jag....går under...slutar andas..
Jag överger dig inte
Vilken svag människa jag är...så för bara en endaste sekund

Vilken grym värld vi lever i..
Hur djupt ner ska vi hamna för att ni ska ta oss på allvar?
Hur mycket ska vi stå ut med?
Vet ni vilken skada ni utsätter oss för?
Jag blundar en stund...
andas...djupt...
Nya tag..nya krafter...
Hur kan en människa så totalt döma oss?
Har aldrig försökt finna svar på vad som försigår i våra själ...

Låt den stunden nu komma
snabbare
då vi blir ett igen...