i sina bara händer höll han minnet efter isak.
de övriga vännerna hade lämnat rummet i hast och i sin iver hade han tagit upp multiverktyget av kallt, rostfritt stål, vecklat ut det med en scouts säkerhet och omsorgsfullt börjat skära.
del för del,
sidan, ryggen.
det varma, pulserande hjärtat dunkade hårdare och hårdare ju djupare han trängde.
och så. efter ett mjukt och gediget hantverk hade han slutligen sprättat klart. allt som återstod nu var minnet efter isak.
snart skulle han våga titta ner på sitt verk. snart, men inte än.
hjärtat bultade fortfarande hårt.
han satte sig ner med sin bibel och bad en stilla bön.

det finns få saker som skänker mig större glädje och nyfikenhet än att få sprätta upp en bok. idag håller jag isak syrierns \"landet där tankarna funnit ro\" i min hand. blotta tanken på att ingen förut kunnat se vad jag ser i just DENNA bok får mitt bokiska ego att växa sig demoniskt starkt. trots att jag vet att människor sökt tröst och vägledning från dessa ord i århundrade efter århundrade kan jag inte hjälpa det. för ingen har någonsin hållt i just det här exemplaret. ingen har någonsinvänt just de här bladet och skurit sig på just dessa sidorna. det ska jag få göra just i denna natt, ty nu är den färdigsprättad. det ska bli fantastiskt.

han återvände till sängen, tittade nästan tårögd pch snudd på euforisk på den lilla boken. sakta vecklade han upp den första sidan och började läsa...