En giraff gäspar stort och sneglar på sin bänkgranne till vänster om sig. Häpet betraktar giraffen skogens konung snigeln, vilken hänfört betraktar cirkustältets innertak. Där under utförs ett nummer av sällan skådad art. Ett trött gökur i raden framför släpper sig högljutt. Denna udda symfoni av trenne släppta cd-skivor luktar! Är det en doft av mygel, eller rent av prygel? Men som gökur står för en fortplantningsförmåga av högre dimensioner, än exempelvis en väckarklocka, så höjs inga förargade röster till proteser. En tvättbjörn grymtar entusiastiskt ’Upplevelsen ligger i upplevarens egna sinnen’. Sedär. Intet fall av ansvar faller på artisten/utövaren av sagda konst alltså! Bekvämt i sanning. En ekorre inleder en dispyt med en förtappad samling svartmyror samt sen blånosad sälhona. Diskussiionen böljar fram och åter. En släkt på femtiotre elefanter hyssjar åt dem och en dristig elefantunge sprutar vatten på dem med sin elegant och för ändamålet svängda snabel. Hotar här att utbryta total anarki, möjligen? Vem vet. En mobil telefon väcker förtroende hos innehavaren, en svart slemmig igel av märkbara dimensioner. Dess infraröda signal kastar, ett för omgivningen, osynligt strålkastarljus omkring sig. Ljuskäglan bryts strax och följande samtal tar vid i för omgivningen ohörbara decibel.
-Blodtapparjouren, jourhavande assistentvikarie!
-Kvacksalvare Äckel Päckel söker audiens i Blodbankpalatsets svartröda salar.
-Jourhavande är havande, endast assistentvikarien besvarar påringning.
-Jag kopplar inte, kopplar ni, ni förtappade kopplare?
-Jag kopplar... av, med cirkus Skrikhus!
Vad som mera avhandlas förtäljer inte historien. Trapetsnumret lider mot sitt slut. Kvinnan i nämnda trapets, öppnar sina blå ögon mot himlen. Kvinnan glider via kabel, tackel och tåg, ned mot gräsmattans gröna. Helt på eget bevåg. Traven med skrivningar tar hon med sig in i huset. Nöjd med sin dag, sliter polismannen av sig solglasögonen, äter dem vällustigt och rapar sedan sin förnöjsamhet ut över nejden så högt att en örn dånar och far rätt ned i gräsmattan som en omvänd raket. De som vet något om att bli omvänd, torde veta att just örnar har studerat himlens möjligheter i väl närmast evigheter, släkte efter släkte. Skulle det i skyn finnas ett paradis för fåglar borde väl de om några ha stött sig med detta. Polismannen tuggar ännu på glasögonens bågar, under det att han skär sig i tungan. Hur förnöjt ses han nu inte svälja det från tungan strömmande blodet?

remarkamel fortsättning i del 6, kapitel 3.