Ta min själ och bär den dit ingen hittar mig. Fånga mig, lek med mig, älska med mig. Viska i min hud, skratta i min navel, se mitt nakna jag utan en blottares ögon det ditt synfält finner är det som får mig till fullständig tillfredställelse. Fingra dig igenom mina inälvor, fånga min inre skatt. Låt lakanets skrynkliga värld fånga oss, linda in oss inneslutna som i isoleringstejp. Min värld, min fantasi. Då egentligen ingenting.

Mitt saliv rinner i tystnad och ett hav stundas under min materia. Mitt vin rinner likt floder men rännor av begångna stigar svider, får min psykoanalys att tystna.

Världens alla bottenlösa själar i en bottenlös tidsrymd, ser ni mig? Ett maskrosbarn bakom en oskarp skärpa dansandes till melankolins toner under livets tidiga akt.
Du fann mig sittandes i en pöl av tårar, det var aldrig min mening att bli upptäckt på det viset. Jag blev tagen vid sängen likt min fadersgestalt en gång blivit ertappad med grannfrun, det var ingenting som gick att utläsa i min uträknade livskalkyl, det var nog ingenting min far räknat med heller men ibland tvingas man ta motgången och våga sig på konsekvensen. Du studerade vågornas mönster, det blodröda levande havet under mig. Var inte rädd min hero det är bara mitt hjärta som punkterats.

Du stod bara där, lät klockans visare utanför passera ännu ett slag, vad skulle du göra med mig? Hur skulle jag kunna ställa allt till rätta, det här tillhör inte normen, det här var inte rätt. Varför gjorde jag åter en knut på min redan så tilltrasslade tillvaro? En vikt av ovetande var det du skådade, dina fotspår gick att se över hela den bleka kroppsbyggnaden. - deformerad i ett hörn av mosaik.

Utifrån mitt perspektiv låg kronan där bredvid mig, äntligen hade den lämnat mitt huvud. Jag tillhörde inte längre kungligheterna, jag befann mig nu i periferin av den sekvens som en gång varit. Utifrån ditt perspektiv hade mitt begär hamnat i en återvändsgränd, vi tycktes inte längre leva i samma dimension.

Hudens nakenhet kröp sig genom arkitekturen nästan som den uppenbarande silhuett som vaknade hos varje barn då sagoboken nått sitt slut och dörren ståendes på glänt var den enda räddningen. Kärleks toner överöste mig i skärande volym, det tickande armbandsuret liggandes på kanten fick begäret att stegra. Förstår du ännu inte? Jag är enbart här för att lämna dig. Alla är vi tilldelade en gåva, vi har alla en uppgift att fullfölja och jag hade äntligen funnit det jag var här för att göra. Är du inte stolt?

I min fantasi kramar jag din hand hårt för våra händer är som skapta för varandra, men i det som är här och nu är jag som orörd, dina omvandlande ansiktsuttryck är stumma för mig, inte en ljudvåg når fram.

Kakelplattorna och mitt hav har inte längre samma utrymme i min tanke, nya scener spelas upp för mig och jag är enbart en av alla i publiken. Det är mitt skal jag ser i rutan, men hur skådas flickan i publiken? Är det överhuvudtaget någon som ser mig, jag kan inte kontrollera – paralyserad av den skådande akten. Födelsedagarstårtor med mig kämpandes emot den svaga lungkapaciteten, blodet fullt av folköl, hemliga kyssar genom nätter, ett adjö till min älskade morfar, ”sjung om studentens lyckliga dar”, festivalyra, ständig viktkontroll, mamma pappa barn, samtal med de professionella, det första mötet med kärleken och det första mötet med ett naket begär. Yrseln kom ikapp mig, danskombinationen som fångade mig var en dans med steg jag kunde utan och innan men utan en endaste förklaring. Jag dansade snabbare än vinden, jag tror jag skrattade men jag grät visst på samma gång. Ett rus som inte går att applicera med ord från det lexikon vi är uppvuxna med. Dammiga i hyllan med en roll: ”utifall att.”

Tillbaka i badrumsscenen men isolerad som i ett egenskapat vakuum. Jag såg hur du omfamnade mig men jag var inte där, min dans fortfarande i solo. Dina kinder formades av de samma rännor som avbildats som kvarlevor på min hud, inuti mina porer. Varför gråter du? Ser du inte min lycka? Hör du inte musiken? Jag dansar, jag snurrar infångad i överväldigad eufori allt kretsade kring mig och det egocentriska fick mig inte att stanna upp.
Våra salta tårar krockade med den söta kroppssmaken, mina ben trötta efter dansen men jag ville inte sluta, lyckan inuti mig var snart fulländad och min nya värld var enbart färgad i lyckans färg. Tidigare svartvitt men nu såg jag allt i färger så klara att det stack i mina nu så blåa ögon.

Bortom min värld, där ska jag leva. Placera mig på segrarens piedestal och memorera mitt hesa skratt som en slutlig refräng av det som en gång varit. Tala inte om för mig att svälja min stolthet, jag vill inte finna mig själv som den jag en gång avskytt, släpp ett tag för Guds skull, svälj idealen, dagen är bortglömd och redan passé. Var inte så förbannat ytlig och släpp mitt yttre, din älskade är inte kvar jag har lämnat dig precis som jag redan från början visste att jag en gång skulle göra.
Jag låter dig stanna vid tanken kring ett på nytt födande om ditt inre då finner lugn, men min filosofi bjuder på så mycket mer, ett nytt liv är ingenting jag söker. Större äventyr väntar.

Du står kvar på perrongen, din väska fastnade i spärren men jag är i säkerhet och alldeles för långt borta. Din vita springare räddade mig en gång då med kronan på mitt huvud men nu vill jag inte mer. Jag är formad av individuell kristall och ser allt glasklart den tidigare så oskarpa skärpan är nu korrigerad och jag har blivit ett motiv vackert att skåda. Jag ryser av lycka och vet att jag äntligen har fått segra.