saknar, varför tänker man ens på det här
alla saknar ju något
men när man nästan tynar bort varje natt
när man är utan dig
så känns det, i alla fall ibland
som om man vore speciell
som om man vore den enda som saknade
den enda som blödde ifrån djupa sår i huden
som man själv skurit upp

och varför strör jag salt i såren med mina tårar
som alltid droppar
synligt, eller osynligt
och varför jag skriver något som detta
som alla andra,
varför är alla så jävla lika
men så olika

men när jag skakar mig till sömns
och nätterna blir så oändligt långa
och jag vill bara vakna för drömmarna är bara om dig
och jag gråter och gråter
jag som älskade att sova
du också, du sov bredvid
med din arm tätt runt min mage
vi passade så bra ihop
men min andra kudde är ensam nu
den har ett stort hål i sig
jag har klöst, klöst och klöst i natten
när jag har trott att du har vart här
dunen sticker ut

jag tar med kudden på balkongen
det snöar tunga flingor och fötterna värker
men jag märker det inte
och som i en dimmar sliter jag
drar jag i kudden
allt dun , flyger iväg över staden
där flyger du
bort, bort,
tårarna har aldrig vart fler
när jag ser de små små dunen blandas med snön
snart är dom borta
men jag fortsätter gråta