Alla orden du sa
Allt du lovade mig
Alla orden, jag skulle aldrig mer vara ensam sa du
Men nu sitter jag här,
Med ett dunkade hjärta i famnen

Och så många gånger jag gått förbi det vägskäl som vi kallade vårt
Och så många gånger jag valt fel väg
Valt den stig där alla våra fotavtryck fanns
Vandrat samma väg om och om igen
Och varje gång har det gjort lika ont
Men din lukt kan få mig att gå vart som helst
Och kudden du lämnade kvar är trösten om natten

Kanske är jag inte den enda som känner så som jag gör just nu
Men i en stad som den här
Där vindarna blåser kalla om hösten
Kan man inte annat än gråta i sin ensamhet
Och kullerstenen får stegen att eka ännu mer
När man går hem efter ännu en besvikelse
Och man är övertygad om att man är ensam i världen
Och att ingen vill ha en

Och när man en dag mitt i juli inser vad som har hänt
Och alla timmar man har slösat på någon som
Ändå får en att vilja försvinna bort
Kanske man inser att man har vunnit något ändå
Mitt i allt ont
Och man går vidare

Även fastän det gör så fruktansvärt ont
Så går man
Jag gick, trots att jag stirrade rakt in i solen
Och jag har vart solvarm sedan dess