Jag läste i min gamla bok där jag skrev mycket dikter när jag var yngre:

Den 25 februari, 6 dagar efter att jag fyllde år, sexuellt våldförde sig Carl på mig. Jag är i torrt & tomt hat för det. Vem bryr sig, jag överlevde ju.

Jag var 14 år, det var 5, nästan 6 år sen nu. Det är nästan så jag minns apatin när jag skrev det, det som inte dödar härdar väl? jag grät inte många tårar efter att det hänt, jag grät bara mot slutet av övergreppet, kanske var det vad som räddade mig från att bli våldtagen. Jag sa nej flera gånger, det minnet tvekar jag inte över, men det räddade mig aldrig. Kan tårar verkligen göra sånna underverk? Är det därför jag bara kan gråta idag, aldrig säga nåt? Jag vet inte...
Jag vill att du ska se det, när du ser mig, jag vill att du ska se in i mina ögon som långsamt tåras, jag vill att du ska se rätt in i min själ som du förstörde, för även fast det är så många år sen så glömmer jag inte.
Jag har inte mardrömmar om det, det har jag aldrig haft, jag minns inte ens smärtan, men ibland kommer känslan över mig, som tidvatten ifrån ingenstans, en enorm våg som slår ner mig, dränker mig, jag kan inte simma, jag går förlorad utan att kunna göra motstånd.
Hur kan man göra så emot någon?! Hur kan en människa göra så emot en annan? En människa som är så ung ändå, nästan bara ett barn! Du var tre år äldre, borde du inte vetat bättre? Vad låter \"nej\" som i dina öron? \"nja\"? Jag vill inte att du ska leva, det har jag aldrig velat efter vad du gjort emot mig. Barnet inom en som ska vara helt och orört har du skadat, den blir inte hel igen oavsett hur mycket jag gråter, hur mycket jag änn slår armarna om mig själv när jag ligger ensam och vaken med tankar som bränner som en stormvind av syra i mina tankar.
Jag bär med minnena av dig, som en demon som krossade, även fast du inte är värd mina ord, knappast mina tankar, så kan jag inte släppa dig. Du är ett gift, du är ohyra, och du vet väl vad man vill göra med sånna?