Hur ofta finner du en frände över ett saltkar sittande inne på ett kebabställe?

Du väntar på de andra som hämtar maten, sitter vid bordet mittemot honom, bara en kille, och det är väl som vilken jädra kväll som helst. Men när du tjikar upp emot den annars skrattande stojjande killen ser du en pojke. Han är tyst och stilla och det är nästan så du i ditt stilla sinne frågar dig vart den andra tog vägen.
Han är densamma men ändå någon annan.

Det är ögonen. Det är en killes kropp, men en pojkes ögon, det är nästan så du tror att han ska sitta och dingla med benen under bordet. Ögonen säger så mycket, plötsligt får uttrycket \"ögonen är själens spegel\" en annan innerbörd. Hans ögon säger så mycket om lidande, ödmjukhet, ensamhet, en längtan efter att få älska och bli älskad, så mycket mer än vad du trodde HAN skulle kunna känna.

Vem är han?
Om ögonen spelar själen, och du ser in i dem och ser hans själ, men samtidigt blir speglad, ser du då inte dig själv?

Du är inte den jag trodde du var.
Plötsligt är jag förstådd. Du är som jag. Du tänker som jag. Du lider som jag. Älskar som jag. Räds den hårda världen som jag. När jag vill krypa ner i min säng och aldrig mer kliva upp, fylld utav besvikelse, förtvivlan, sorg, ilska, då vet jag att du känner samma sak.
Vart har du varit hela tiden? Jag är glad att du är här nu..