Min lilla nattfjäril,

Jag är, till skillnad från dig, en fjäril som inte kan flyga. Jag lyckas aldrig lyfta från marken. Hur jag än försöker så faller jag tillbaka förr eller senare. Ner på den kalla hårda marken, asfalten under mig.
Det är vingarna. Vingarna. De vill inte bära mig. De är spräckta. Han spräckte dem. Skapade varje liten skåra med avsikt. De vill inte läka, och det är bara på grund av mig. Jag river upp såren med mitt sviktande självförtroende.

Kan du hjälpa mig? Kan du ta mig till månen? Jag vill blicka ner över jordklotet, jordskorpan som döljer innandömet. Sedan någon dag, vill jag borra mig igenom jordklotet. Jag vill upptäcka det som finns på insidan. Döljer sig sanningen där? Var skulle den annars dölja sig?

Åh nattfjäril, jag känner mig så ensam. Du är den enda som vet om det här. Ingen kan någonsin ana hur jag känner, hur många gånger jag än försöker berätta för dem. De är annorlunda, de kan flyga. Eller så kan de gömma sig. Men du, du gömmer dig inte, du flyger heller inte iväg. Jag kan lita på att du förstår mig, för du är som jag. Du har också haft spruckna vingar en gång i tiden. Och du har mitt ord på, att om jag någonsin lämnar ytan, då ska jag göra dig sällskap. Vi ska färdas tillsammans under stjärnorna, för vi är nattens bortglömda änglar. Vi är de ingen ser, vi bara finns. Tyst betraktar vi jordens alla invånare när de trampar upp stigarna till sina liv.