Mardrömmen

En snöflinga faller mot marken. Den är lätt som en fjäder och landar försiktigt på snötäcket, tillsammans med många andra bildar den ett täcke av kristaller, var och en så vacker och fragil. Fotspår syns i vinterskruden, de leder ned mot vattnet där sjön ligger frusen. En man står stilla på stranden, han bär en orange halsduk som fladdrar i den kalla vinden. Hans andedräkt syns vit i skenet från den bleka månen. En måne som är stor och klar, blek och otroligt skön emot den becksvarta natthimlen, ackompanjerad an miljontals stjärnor ler den mot den kalla jorden.

Svarta varelser rör sig i utkanten av skogen, de ser på mannen vid sjön. Han ser dock inte dem, hans blick är glasartad och tom. Han stirrar ut i tomheten utan att se den iskalla skönheten. Den orangea halsduken lossnar ifrån mannens hals, den fladdrar iväg i vinden och landar under en stor gran. Mannen märker inte det, han tycks försjunken i trans. Hans fingrar är blåa av köld och hans näsa är röd. Varelserna kommer närmre, deras ögon är gröna och deras kroppar håriga. De har inga namn men är fruktade av alla levande varelser. De är mardrömmar, hungriga och glupska. De är köld, vanmakt och vemod. De är namnlösa.

Vinden ylar och piskar upp en virvel av pudersnö ute på sjön. En älg söker skydd i den tätare vegetationen och Mickel räv smiter ned i sitt gryt. Långt, långt borta blåser en kvinna ut ljuset i sitt fönster. Hon borstar sitt långa, blonda hår och tar långsamt av sig sitt vita nattlinne. Hennes kropp är skör och huden är ljus. Hennes ögon är blåare än dygden och de små fötterna skrider försiktigt över sängkammargolvet. Hon kryper ned under det tjocka duntäcket och sluter sina ögon. Sömnen vaggar henne stilla till ro. Mannen ute vid sjön faller på knä i snön och begraver huvudet i händerna. En vibrerande snyftning skakar hans kropp. Varelserna är alldeles nära nu, deras sylvassa klor sjunker in i mannen och han grips av deras vanvett.