Låt mig få citera Joakim Thåström, när han sjunger en rad i låten som eld får jag gåshud varje gång.
”tio stycken fingrar har fångat mig till slut” sjunger han, med sin hesa röst.

Varje gång jag hör detta tänker jag på dig

Men snälla, låt mig få bort dina fingeravtryck från min hud. De passar inte där längre
De sitter kvar fastän det gått så lång tid, och jag har tappat allt skinn, de är som tatueringar från någonting som aldrig var sant.

Alla avråder en ifrån att in tatuera namn, men varna för att tatuera in fingeravtryck på någon annans rygg är det ingen som säger något om.
Men dom sitter där nu.
Men jag tillät dig aldrig att fästa dem där.

Nu kom de där textraderna igen, om alla dina tio fingrar.
Fan, nu får orden mig inte att rysa längre, de får mig att gråta.
Måste du vara så intensiv med dina besök i mina tankar, du återkommer i tankarna rätt ofta, har jag märkt. Hur hittade du hit, så speciell är du inte. Väl?

Alla dina fingrar, alla tio. Som fångat mig tillslut, utan att du vet om det. Och det stänker salta stänk från mina blåa ögon när jag vet att du inte vill ha mig.

Och jag vill inte tycka om dig, men jag kan inte sluta.

Alla dina tio fingrar, förlåt mig Thåström men jag ändrar på din text. Min egna version, (snälla förstå min desperation efter någons onåbara kärlek.)

”tio stycken fingrar har fångat mig till slut, låt mig få kapa dem med en skridsko”