André

Där satt han. Hans mörka rufsiga hår som jag älskade så hängde för hans sorgsna ögon. Han såg så ensam ut där han satt på sin vanliga plats i förstret som vette ut mot skolgården. Han hade benen uppdragna mot sin kropp nästan som ett foster. Jag ville bara gå dit och hålla om honom,jag led verkligen av att se honom sådär ensam och nere. Men feg som jag var tittade jag bara och gick förbi honom som vanligt. Innerst inne skämdes jag,men försökte intala mig själv att han ju faktiskt inte var mitt ansvar. Jag visste att jag hade fel. Varenda gång våra blickar möttes kände jag att han bad om min hjälp,varför var jag så feg!?
När jag kommit upp för trappan vände jag mig och såg mot hans plats men han var borta. Jag måste samla mod till mig och prata med honom nån dag tänkte jag och gick sen vidare till nästa lektion. Det var Engelska,som är mitt favoritämne,så förhoppningsvis skulle jag få annat i tankarna.

Men så blev det inte,han följde med mig överallt i mina tankar. Det kunde gå flera dagar då jag inte såg honom men jag hade ändå en klar bild av hur han såg ut i mitt huvud.
Jag tror jag var den enda människan,i alla fall på skolan som såg honom och brydde sig. Jag ville knappt tänka på det. Jag var visserligen ganska ensam jag också,men det var ingenting mot honom. Man kunde verkligen se hur han led.

Så kom den dagen när jag äntligen samlat mod till mig,jag såg han i matsalen. Ensam. Jag gick och satte mig vid hans bord. Han tittade inte ens på mig men jag tror han brydde sig. Fast jag visste inte säkert,han var som i sin egen lilla värld. Jag kom inte på något vettigt o säga så jag frågade hur mycket klockan var.Det var nog det dummaste jag kunde frågat då det satt en klocka precis bakom mig. Han pekade bara på klockan och fortsatte äta. Jag gjorde ett nytt försök och frågade vad han hette,jag visste redan det och hade vetat det sen jag började på skolan men det visste ju inte han. Han såg lite misstänksam,undrade säkert varför jag plötsligt ville prata med honom,men han svarade André och log lite mot mig. Ja,han log!! Det var första gången sen jag började här som jag såg honom le. Hans leende gav mig mer mod och jag började prata lite med honom. Först svarade han knappt men när han förstod att jag faktiskt brydde mig om honom så pratade han på lite mer. Jag kunde knappt släppa blicken från honom,han var så otroligt söt med sitt rufsiga hår och sina bruna valpögon. Jag tror han tyckte det var lite obehagligt att jag stirrade så men det var näst intill omöjligt att sluta titta på honom. Och så underbart att få se honom le,även fast han inte såg särskilt lycklig ut,men det var ett klart framsteg. Jag mådde bra när jag gick därifrån. Hoppades att han också gjorde det.

Dagen därpå satte jag mig ensam i matsalen. Hade inte sett André idag till min stora besvikelse. Men så plötsligt kom han,mitt hjärta hoppade till när jag såg honom. Jag hade varit så inne i mina egna tankar att jag inte sett när han kommit in i rummet. Han sa hej till mig och satte sig mitt emot mig. Jag blev förvånad att han satte sig med mig men samtidigt överlycklig,det betydde att han ville prata mer med mig. Fast det var nästan plågosamt att sitta så nära André utan att få hålla om honom. Han såg ju fortfarande ledsen ut och jag ville trösta honom.
Jag hade min ena hand på bordet,och plötsligt la han sin hand bredvid min så dom snuddade vid varann och så såg han mig i ögonen. Det gick som en stöt genom hela min kropp. Han släppte inte blicken från mig. Jag blev nästan lite rädd,jag tror han såg det så han la sin hand på min och log istället. Vi sa inte så mycket mer och gick sedan åt varsitt håll. Han var ett år äldre än mig så han gick inte på samma våning som mig,vilket jag tyckte var väldigt synd. Men varje dag i matsalen satte han sig bredvid mig,jag hade slutat sitta med mina kompisar och satt istället med André. Vi pratade inte alls mycket men det behövdes inte. Han kände att jag brydde mig om honom.
Han hade slutat sitta i trappen och kura också,vilket enligt mig var ett bra tecken,jag tror jag gjorde honom gladare,om så bara en aning så var det värt det.

Det var nästan en månad sen fösta gången vi hade pratat och vi satt som vanligt tillsammans i matsalen. Han brukade alltid säga något innan han gick men den här dagen reste han sig bara upp och gick,fast han lämnade en lapp på min bricka. När han hade gått vek jag upp lappen och läste, det stod Tack..Jag förstod inte riktigt vad han menade och tänkte inte så mycket på det.
Men dagen där efter fick jag sitta ensam i matsalen. André dök aldrig upp. Efter en vecka började jag bli orolig så jag gick till rektorn och frågade om det hänt nåt med André,hon svarade bara att jag fick fråga hans lärare,så det gjorde jag. Han visste inte heller något, men sa att han hade sjukanmält sig i onsdags.
När det gått två veckor blev jag riktigt orolig,och så kom jag att tänka på lappen jag hade fått. Hemska tankar kom upp i mitt huvud och det blev inte bättre av att jag hörde rykten om att André tagit livet av sig. Jag som trodde han hade blivit bättre. Jag kände mig helt tom inombords. Tankar som att det var mitt fel kom upp i mitt huvud,jag försökte slå bort dem men de bet sig fast.
När jag sen var på väg upp i trappen och gick förbi platsen där André brukade sitta blev det helt svart för ögonen och jag ramlade ihop.
När jag väl vaknade upp igen låg jag i en säng med vita lakan,jag trodde först jag var i himlen. Allt var så vitt och jag var förvirrad. Men så kom en sköterska in och jag förstod att jag låg på sjukhus och började minnas lite,att jag ramlat ihop i trappan. Men mer än så mindes jag inte. Sköterskan presenterade sig som Miranda,hon gav mitt ett glas vatten och sa åt mig att dricka. Jag var inte törstig men jag drack ändå och efter en stund somnade jag,jag drömde om André,han var allt som fanns i mina tankar.
Jag vaknade upp med tårar i ögonen och förstod att jag hade gråtit i sömnen. Jag gick till toan för att tvätta bort mascaran som hade runnit ner på kinderna. Sen gick jag och la mig i sängen igen. Med ögonen vidöppna försökte jag sova men förstod rätt snabbt att det var värdelöst. Jag kunde inte sova med andré springandes i min hjärna.
När jag tillslut somnade drömde jag om honom,igen. Jag var som besatt av honom. Saknaden var enorm,även fast vi knappt pratat med varann. Jag kunde inte låta bli att tänka på att han kanske var död eller var helt ensam nånstans i världen. För jag hade ingen aning om vart min fina André hade tagit vägen.
När det gått fyra månader hade jag gett upp hoppet om att André var vid liv,och mitt eget liv kändes värdelöst. Jag hade som sagt fått för mig att det var mitt fel att han försvunnit. Det kanske det var också,men jag visste inte. Så olycklig och hopplös som jag kände mig nu hade jag aldrig trott att jag skulle kunna känna mig,jag som i normala fall var så stark och opåverkad. Men nu var det André,min André,som var borta...
Varje gång jag gick förbi fönstret där André brukade sitta fick jag en klump i halsen och skyndade mig förbi och jag slutade dessutom äta i matsalen. Jag var extremt olycklig,visst hade jag kompisar,men ingen som André.. Trots att jag knappt hade hunnit lära känna honom hade han satt djupa spår i mitt hjärta...

Så kom den dagen,som kom att bli en av dom bästa i mitt liv. Det hade gått ett halvår sen André försvann och jag hade inget hopp kvar;
Jag var på väg till skolan,det var första skoldagen efter jullovet och det var slaskigt och halt. Jag gick och tittade ner på mina fötter,skorna var alldeles blöta men jag brydde mig inte.Det kändes hemskt att gå tillbaka till skolan,speciellt när jag fortfarande inte visste vad som hade hänt med André..
Men så tittade jag upp från marken. Jag kände igen honom direkt,jag tvekande aldrig på att det var min André som stod där 50 meter framför mig. Det kändes som att mitt hjärta stannade,jag tror det gjorde det för en sekund. Och sen sprang jag,som att jag sprang för livet. Jag sprang rakt mot André,och han höll ut armarna. Jag stannde inte förrän jag var fast i hans famn. Jag kände mig hel igen. Där stod vi i flera minuer och bara höll om varandra,jag brydde mig inte om att det rann tårar längs mina kinder,det var glädjetårar. Jag var så lycklig,så lycklig! Han släppte mig och tog min hand,jag kunde känna värmen från hans hand fastän jag hade vantar på mig. Sen gick vi,bort från alla människor,bort från den hemska skolan.. Jag och André-André och jag..Tillsammmans igen....