Det var onaturligt kallt, onaturligt tyst, och från sin utkiksplats på ett stort stenblock blickade Pehren ut över det kala landskapet framför sig. Det var mestadels sten, svart och kantig, och den lilla växtlighet som fanns var liten och torr. Vatten var en källa till liv. Här fanns inte mycket liv, inte mycket mer förutom Pehren. Och Vendairs drake.
Den stora, svarta varelsen svävade nästan orörlig högt ovanför honom, svävade med de stora läderartade vingarna utspända i den starka vinden. För här blåste det alltid, och Pehren drog sin gråsvarta mantel tätare omkring sig. Än hade draken inte sett honom, och han hoppades att det skulle förbli så ett tag till. Långsamt började han röra sig ut på den brända slätten framför sig, hela tiden med ett öga på draken och med det andra på sitt mål. Vendairs klippor, Drakdöden, namnen var många på den mörka bergskedjan och alla var de mycket talande. Få hade nått dit och ännu färre hade kommit tillbaka. Krossade mot bergsidan eller dödade av draken, men Perhen var inte rädd för döden.
Han var en man på de trettio, i blomman av sin ålder, och de breda axlarna under manteln var muskulösa men smidiga. Som barn hade han alltid varit minst och alltid vald sist när de lekte i skogarna. Nu var han den främste av främsta, den som kvinnorna vände sig efter och den som männen såg upp till. Den stadiga överkroppen bars upp av två lika kraftiga ben och vid sidan fanns hans eviga följeslagare. Hans långa, mörka hår hölls undan med en tygremsa som han knutit runt pannan.
”Svärdet är en del av mannen”, hade hans far sagt en gång för länge sedan, den gång då Pehren för första gången fått greppa det sträva lädret som kaveln var lindad med. ”Utan sitt svärd är en man ingenting, men kom ihåg detta, pojk! Det finns inga farliga vapen, endast farliga människor som kan använda dem.”
Så hade Pehren fått sin träning och med tiden blivit en skicklig krigare. År hade det tagit, men nu såg den hårde mannen tillbaka på dem med ett leende. Hans minnen av sin far skulle i alla fall alltid finnas där. Nu var fadern död sedan ett drygt år, och rastlös hade Pehren drivit ut i världen för att söka lyckan annorstädes.
Ett högt rop under himlavalvet fick honom att kasta sig ned vid ett litet stenblock. Snabbt drog han manteln över sig, försökte dölja sig från Vendairdrakens allseende blick. Han visste att en del drakar använde väderkornet för att jaga sitt byte, men inte den här. En drake av Karnem-släktet använde sina örnögon för att söka bytet och likt en gigantisk rovfågel slog den sedan ned på sitt offer. Men helt oförberedd var Pehren inte. Innan han lämnat sitt skydd för två dagar sedan hade han gnidit in sig med så mycket aska och smuts som möjligt. Alla ställen som blottade bar hud såg nu nästan ut som jorden under honom, och endast klädd i grått och svart var han svår att upptäcka. Den mörkhårige mannen trodde inte ens att en åskfalk kunde skilja honom från marken.
Hopkrupen bredvid stenen såg han upp mot de grå molnen som flöt på himlen men vart han än vände blicken kunde han inte upptäcka draken. Nästan plågsamt långsamt vred han på huvudet och såg upp över och bakom stenen. Synen han såg fick honom nästan att svimma av rädsla. Det var flera år sedan han slutat vara rädd för döden, men när han såg de ödesmättade, glittrande tänderna i drakens käftar kunde han inte hålla inne ett lågt utrop. Draken som satt något tiotal steg bort vände genast sitt svarta, tunga huvud mot stället där han fanns och de gyllengula ögonen borrade sig in i Pehrens. Den kan inte se mig, tänkte han och upprepade denna tysta tanke för sig själv, om och om igen. Den kan inte se mig! Den enorma varelsen drog ett raspande andetag och skrattade sedan frustande. Taggar löpte längs med ryggen och ut på den långa svansen som rörde sig lätt när drakens muntra rosslande spred sig över landskapet. Pehren tyckte sig höra ett svagt eko från bergen.
”Kom fram, lilla människa. Du har inget att frukta från mig.” Drakens röst och heta andedräkt slog emot Pehrens ansikte som en varm vind, och förskräckt kände han igen lukten av bränt kött. Den kan inte se mig. Hans skräck stegrades när draken av Vendair tog två korta steg fram till stenen och lät sina gula ögon svepa över den lilla människan under sig. ”Än så länge har du inget att frukta, lilla människa.”
Så skrattade den igen, och darrande steg Pehren fram för att låta draken se hela honom. Sakta höjde han blicken och såg in i de gyllene ögonen som betraktade honom, femton fot upp i luften. Det var endast vetskapen om att drakar inte ljög som höll honom kvar. Han visste också att de var nyckfulla, roade av grymma skämt och som en katt leker med en råtta lekte ibland drakarna med sin fångst. Han svalde krampaktigt.
”Vart styr du dina steg, lilla människa?” frågade draken, nästan vänligt och Pehren blev så förvånad att han gapade.
”Jag söker en man”, sade han till sist, när han äntligen fått styr på tunga och tankar. ”En man med stort rykte om sig, en krigare som dräpte själve Kejsaren av Gaundhol.
”Och har denna krigare ett namn?” undrade draken och för ett ögonblick tyckte sig Pehren se en glimt av dold kunskap i dess ögon.
”Och varför skulle jag avslöja det?” Pehren svarade med en egen fråga, lite lugnare nu när han hade fått draken nyfiken. ”Endast jag själv känner namnet och vägen till denna man.” Han tvekade lite. ”Det är vad som sagts mig, i alla fall.”
”Ja, varför?” Vendairdraken gäspade dånande och Pehren fick en noggrannare titt på dess tänder. Blanka som stål och vassa som dolkklingor fanns där rad efter rad med ohyggliga tänder, tandade som en såg hämtad ur en mardröm. Draken stängde munnen och såg ned på mannen framför sig. ”Varför inte, lilla människa?”
En muskel stor som Pehrens arm spelade under den kolsvarta huden på drakens ena finger. Klon längst ut ryckte lätt.
”Elgeriesh”, utbrast han och tog ett steg tillbaka med handen på svärdshjaltet, men det var inte nödvändigt. De tjocka vingarna slog ut i ett moln av damm när draken skrattade på nytt. Den samlade sig emellertid snabbt och kröp ihop framför Pehren, som en stor, taggig katt.
”Ett välbekant namn”, tyckte Vendairdraken och skrockade långt ned i strupen; små lågor dansade mellan dess käftar, blåvita flammor lekte harmlösa i dess mungipor. ”En krigare, jag vet inte det. Men kliv upp, jag ska föra dig till honom.”
Smidigt steg draken runt stenen som fanns mellan dem. Nu blev Pehren så skräckslagen att han inte förmådde röra sig. Svärdsarmen stelnade och hans ben gav nästan vika. Nästan. Men draken klev varsamt in bredvid honom och sänkte sin stora kroppshydda till marken. ”Kliv upp, lilla människa. Fortfarande gäller mitt ord att inte skada dig.”
Utan att ha något egentligt val klev Pehren klumpigt upp på drakens rygg. Skinnet skrapade hans handflator och fingertoppar, och de slitstarka byxorna blev rivna till oigenkännlighet. Så reste den stora varelsen sig upp och bredde ut sina vingar. Pehren märkte att han satt precis framför vingfästena, med ett stadigt grepp om en av de stora ryggtaggarna. Utan större ansträngning kastade sig sedan draken upp i luften och slog en gång med sina kraftiga vingar.
Himlen närmade sig snabbt och Perhen märkte förvånat att drakens mjuka flykt inte störde honom alls. Tvärtom.
”Var finns Elgeriesh?” ropade han så högt han kunde för att göra sig hörd över vindens sus och de mullrande vingslagen.
Än en gång hördes ett hest skratt från draken och Pehren undrade förbryllat vad det var som var så roligt.
”Du har redan funnit honom.” Nu gick det inte att ta miste på den roade glimten i drakens öga och Pehren hann upphäva ett tjut av förskräckelse innan allt ljud försvann i den starka vinden. Draken dök. I ett moln av damm satte Elgeriesh ned klorna i stenen, mjukt för att vara så stor men tillräckligt hårt för att Pehrens käkar skulle slå ihop. Ovant hasade han ned på marken och ostadig på fötterna såg han upp på draken.
”Du är Elgeriesh?” Hans förvåning måste ha synts i ansiktet för draken fnös roat; slingor av rök steg från dess näsborrar och Perhen fick hålla manteln på plats med båda händer. ”Men Kejsaren av Merivel, han...”
”En av oss, en av Gerbedins urgamla släkte”, upplyste draken lugnt och vecklade ihop sina vingar. Ljuset fick ådrorna i den sega huden att synas som gula streck. Elgeriesh märkte att Perhen stirrade och log på drakars vis. ”Karnem har gyllengult blod.”
Perhen tog ett djupt andetag och försökte få grepp om det han hört. Det var inte lätt att se dessa varelser kliva fram ur sagorna han hört som liten. Även om en del sade att drakar för evigt funnits och skulle finnas långt efter människans slut, var de flesta av den uppfattningen att det var vackra sagor. Sagan om Kejsarmordet hade varit den saga som Perhens far kunnat bäst, och Perhen hade hört den tillräckligt många gånger för att kunna upprepa den, ord för ord.
Men sagan visade sig vara annorlunda i verkligheten, Elgeriesh var ingen stor krigare, och Kejsaren var ingen grym tyrann.
”Karnem och Gerbedin har sedan tidens gryning varit fiender, och tills jag dräpte Kejsaren har de alltid stått över oss.” Den svarta drakens fjäll skrapade rasslande mot bergsidan när han lade sig ned. Nu lyste de guldgula ögat av bitterhet och sorg. ”Vi är inte många kvar, och av oss alla är jag äldst.”
Oförmögen att ligga still reste sig Elgeriesh igen och de långa klorna skrapade mot klippväggen när han i ett utbrott av ilska slet sönder stenen. Perhen förstår nu varför människorna alltid talat om drakar med sådan respekt. Med ett skinn hårdare än det finaste smidda harnesk och med klor vassare än den skarpaste kniv, utgjorde de verkligen en fiende att akta sig för.
”Varför kom du hit?” frågade draken plötsligt och vände sig mot mannen på marken.
”Det går rykten om en ny Kejsare, en ny tyrann”, svarade Perhen och log sedan bittert. ”Jag kom för att be den store krigaren om hjälp, men fick veta att den riktiga sagan var mannen i berättelsen jag hörde som barn.”
”Vi lägger oss inte i människors angelägenheter”, sade Elgeriesh och kröp ihop som innan, en stor katt med klor som spjut och eld i ögonen. Föraktet i hans mullrande röst var tydligt.
”Kejsaren gör det.” Perhen tänkte på vad han hört innan han fortsatte. ”Innan han tog sin titel, talade ryktet om en vid namn Yarlemen.”
”Yarmelen!” Elgeriesh spottade fram namnet som om det gav honom en dålig smak på den mörkröda tungan. ”Det namnet har inte gått mig förbi. Förbannat vare hans namn. Tillsammans med sin far dräpte han mina fränder, och vi drog oss tillbaka. Men jag fick min hämnd, och nu färgar faderns svarta blod marken bland Krakaus höjder.” ”Jag kom för att be om hjälp, Elgeriesh”, sade Perhen och kände hur hans andar steg igen. Att tala med en drake gjorde honom på samma gång skräckslagen och upphetsad. ”Du dräpte Kejsaren, och räddade människorna den gången.” Draken rörde sig inte, endast ögonen flyttade sig. Bort från Perhen.
”Stå mycket stilla, lilla människa.” Elgeriesh fortsatte att blicka uppåt och Perhen såg honom spänna sina väldiga muskler. Den här gången piskade draken med svansen när han slängde sig ut från den stora klipphyllan, och vingarna fångade genast upp vinden. Snabbare än något som Perhen sett tidigare flög draken upp över molnen, och när sökte med blicken förstod han Elgerieshs brådska.
Vid bergstopparna satt en varelse lika röd som hans blod och fastän avståndet var långt kunde Perhen se att den var mycket stor. Med fjällen glittrande i det bleka solljuset satt en drake och spanade ned över slätten, spanade efter rörelser. Efter honom. Tanken fick Perhen att långsamt dra sig in i skyddet av en utskjutande klippa. Men blott ett steg från säkerheten släppte drakens klor sitt grepp om klippsidan och störtade ned med utbredda vingar.
Perhen visste inte vad han skulle göra, men den här gången var skräcken för draken mindre. Mötet med Elgeriesh hade varit som en smedja, och nu var hans medvetande härdat likt stålet i oljetråget. Viss om att han kunde göra mycket lite drog han sitt svärd och ställde sig beredd att möta drakens anfall. Så dök en svart skugga upp, Elgeriesh, och som ett mörkt töcken dök han ljudlöst ned mot den röda draken.
Perhen tvekade inför vad han skulle göra, men om deras fiende upptäckte Elgeriesh skulle den följande striden bli så mycket värre. Fylld av en underlig känsla klev den långe mannen ut till klipphyllans mitt och höjde svärdet så att klingan blixtrade. Den röda draken ändrade riktning med den svagaste av vingrörelser och styrde ned mot Perhens lilla gestalt.
En skur av hett, svart blod regnade ned på Perhens axlar och ansikte när Elgeriesh drev klor och tänder djupt in i den röda drakens kropp. Den röda försökte vända sig mot sin svarta släkting men den erfarne, gamle draken slängde ifrån sig den andre, in i bergets branta sida.
Orörlig föll den röda draken ned framför Perhen, och klipphyllan darrade av stöten. Det knakade olycksbådande inne vid bergväggen och en spricka löpte snabbt längs hela klippan. Elgeriesh svepte ned och grep Perhen med en kloförsedd fot, varsamt men Perhen tyckte ändå att de spetsiga klorna trycktes obehagligt hårt mot hans kropp. Men det varade inte länge; strax därpå landade den svarta draken av Karnem på den steniga jorden nedanför berget och lät Perhen glida ned på sina egna fötter.
”Gerbedin”, sade Elgeriesh och Perhen nickade. Det hade han förstått av Elgeriesh plötsliga flykt. ”Kliv upp. Visa mig vägen till dina ryktens hemland.”
Perhen steg än en gång upp på den svarta ryggen och placerade sig med händerna om samma långa tagg som tidigare. Den här gången steg draken majestätiskt upp bland molnen och förutom vindsuset var det mycket tyst. Himlen mottog sina härskare.