Kapitel ett.

Allt vart helt svart. Kvinnan står där med kniven i hjärtat. Blodet rinner ner för hela kroppen och smärtan blir bara värre och värre. I nästa sekund ligger kvinnan helt livlös på den kalla marken.


- Ella? Hördes en ekande och svag röst.
Med ett ryck öppnade Ella ögonen.
- Vad sa vi om att sova på lektionerna? Undrade hennes lärare Charlotte med en bestämd röst som stod framme vid katatedern.
Ella fick inte fram ett enda ord. Hon vill inte svara. Ella kollade sig omkring i klassrummet. Alla kollade med den blicken som att hon var sjuk i huvudet. Men den frågan behövde hon inte ställa sig själv för att hon visste redan att alla tyckte det.

- Nåväl, jag ställde dig nyss en fråga och jag vill att du svarar på den. Sa Charlotte.
Ella sänkte huvudet och kastade blicken ner i bänken.
Klassrummet vart helt tyst och allt stod stilla i huvudet på Ella. Hennes hjärta bankade fortare och fortare.

- Eftersom att Ella vägrar svara på frågan så vill jag att du svarar på den John. Konstaterade Charlotte samtidigt som hon pekade på John som satt längst bak i klassrummet.

Ella kände alla kalla blickar i nacken. Hon hörde alla viskningar om henne. Men just nu så brydde hon sig inte alls, hon ville bara lämna klassrummet omedelbart.

- Första världskriget varade i mellan 28 juli 1914 till den 11 november 1918. Svarade John utan några problem.
- Alldeles utmärkt. Sa Charlotte.

- Öj du Ella, ska du inte springa in på toan och böla? Sa Philip med en retsam röst som satt bakom Ella.
All ilska spred sig i hela kroppen. Nu var Ella arg och nu fick det vara nog.
Ella reste sig upp, sköt stolen bakom sig och med bestämda steg gick hon mot dörren. Snabbt ryckte hon i dörrhandtaget, öppnade dörren och med en smäll smällde hon igen dörren. Med snabba steg började hon springa mot huvudentrén. Hon kände alla blickar som följde varje steg hon tog. Nu ekade det i huvudet på henne. Allt som hon hört upprepades flera gånger. Ilskan spred sig ännu mer nu. Nu var hon ute på skolgården och äntligen befriad från helvetet. Allt var ett helvete. Skolan var ett helvete, familjen var ett helvete. Hon själv var ett helvete. Nu ville hon ha Jasmine, bästa Jasmine.


Kapitel två.

Ella visste inte vad hon skulle ta sig till. Allt var så tyst i den kalla lägenheten. Vad skulle hända nu? Ella gick fram till sängen och satte sig på säng kanten. Visst var hon annorlunda. Hon var väl inte som alla andra, men skulle det förändra hela hennes liv? Ella sträckte sig efter fotot på hennes mamma som stod prydligt och fint på bordet bredvid sängen.


- Jag saknar dig mamma, jag fattar inte vad som hände. Du bara försvann ur mitt liv. Nu är du verkligen en riktig ängel. Utan dig kan jag inte leva. Utan dig är jag ingenting. Sen du försvann har jag inte kunnat styra över mitt egna liv. Sen du försvann har det lossnat bitar från mitt hjärta, och ett halvt hjärta kan man inte leva med. Sa hon tyst.


Det började rinna tårar ner för Ellas kind. Nu började hon gråta.
- Jag hatar mitt liv. Jag hatar att du är död. Viskade hon tyst för sig själv.
Ella lade huvudet på huvudkudden som var hennes mammas.
Kudden luktade mamma. Ja, det gjorde den. Den luktade verkligen Ana Olivia Hansen. Tårarna blev bara fler och fler. Och snart grät sig Ella till sömns.


Kapitel tre.

Hon vrider och vänder sig och hon kan inte sova. Ella kollar på klockan, 03.10 visar den.

Hon känner vindpusten som drar igenom rummet. Det är kallt. Ella reser sig upp från sängen och går fram till fönstret och stänger det. Ute snöar det.
Snart ser man inte marken längre.
Gatulamporna lyser starkt i mörkret, nästan för starkt.

Fortsättningen följer..