Slutet hjärta


Den kalla höstvinden drar sig igenom det axelblonda håret på Elina. Hon ryser till.Löven på träden, som redan har börjat gulna, singlar sakta ner och fäster sig som klister på den våta marken. Regndropparna faller långsamt ner på det tårfyllda ansiktet. Elina torkar bort tårarna och snyftar till. Tystnaden ute är stor. Men tomheten och besvikelsen inom henne är ännu större. Med tunga steg tar hon sig fram på den smala mörka vägen som leder fram till porten som går upp till lägenheten. Allt är så mörkt och stilla. Det enda som syns nu är ljuset från gatlyktans starka sken.


Marcus slänger sig på den blå skinnsoffan samtidigt som han suckar djupt. Han sträcker sig efter mobiltelefonen som ligger på soffbordet och trycker fram meddelandet som nyss har ramlat in. ”Det blir fest hos mig ikväll, Mackan. Ta med dig Elina också! Det blir skitkul.” På bara ett ögonblick sprider sig ilskan i hela kroppen, han trycker bort meddelandet och kastar mobiltelefonen i golvet. Tystnaden lägger sig som ett täcke över den tomma lägenheten. Med långsamma rörelser tar han tag i håret och drar det bakåt. Han trycker händerna hårt mot huvudet. ”Vad i helvete, Elina!?” Svär han tyst för sig själv. Tårarna går inte att hålla tillbaka längre. Hur kunde allt förändras på bara några minuter? Var det hans fel? Var det verkligen det? Allt är slut. Det är slut. Elina är borta. Borta från Marcus.

Marcus reser sig upp från soffan och går fram till det stora fönstret i vardagsrummet. Han lutar huvudet mot den kalla fönsterrutan och känner hur det ilar i hela ansiktet. Han andas så tungt att det blir imma på glasrutan. Med långsamma rörelser drar han med fingret så att det bildar ett hjärta. Men bilden suddas ut igen av den livlösa värmen som sprider sig i rummet. ”Fan.” Svär han tyst för sig själv igen och fäster blicken på livet där utanför. Hela världen gråter för honom nu. För utanför faller regnet som små tårar i höstmörkret.



Elina lägger handen på det kalla dörrhandtaget som leder in till den stillsamma lägenheten. Hon stiger in i den mörka hallen, sparkar av sig skorna och går in i sovrummet. Elina slänger sig på den obäddade sängen. Hjärtat dunkar så hårt, så hårt att hon nästan inte kan andas. Att Elinas otrohet skulle få så stora konsekvenser hade hon inte trott. Vad hade hon för val? Skulle hon inte berättat det för Marcus hade han ändå fått veta det. Hon tänker tillbaka på allt som har varit. Det har ju trots allt gått två år sedan de träffades. Allt hade ju varit så bra. Ända tills Elina förstörde allt. Ingenting kommer hon få tillbaka. Allt är borta.


Hans hand smeker hennes kind. Elina ler mot Marcus. ”Visst kommer det alltid att vara vi?” frågar hon samtidigt som hon vilar huvudet mot hans axel. ”Klart att det alltid ska vara vi, Elina” viskar han i hennes öra. Hon ryser till. Marcus kramar om henne hårt, hårt. Nu är hon trygg. Trygg i Marcus famn. Där ska hon vila för alltid. ”Jag älskar dig” säger hon. Marcus kysser henne ömt på pannan.


Med ett ryck öppnar Elina ögonen. Snabbt hasar hon sig ur sängen, tar med sig täcket och går ut i vardagsrummet. Inte ett ljud hörs i hela lägenheten. Allt är fortfarande mörkt och stilla. Elina går fram till fönstret och känner hur den kyliga blåsten drar sig igenom rummet. Plötsligt ringer telefonen. Elina tvekar innan hon tar upp luren för att svara. Hon lyfter sakta upp luren. Det dröjer ett tag innan en röst hörs i andra änden. Elina hjärta börjar slå fortare och fortare.


”Elina?” Säger rösten på andra sidan. Hon pustar ut. Det tar ett tag innan hon kopplar vem det är. ”Ja, Alexandra…” säger Elina samtidigt som hon tar ett djupt andetag. ”Tack gode gud, du lever!” utbrister Alexandra som sedan börjar prata hur gårdagens fest var. ”Vart var du igår? Jag saknade dig. Har något hänt mellan er? Marcus verkade så…” börjar Alexandra, men som i sin tur avbryts av Elina. ”Alexandra, Det är inte läge att…”fyller Elina i. Hon känner hur tårarna försöker tränga sig fram. Men hon vill inte gråta, inte igen. Tårarna ska vara slut för länge sen. Det måste hon bevisa. ”Jag förstår...” ursäktar Alexandra. Elina känner hur frustrationen sprider sig i hela kroppen. Hon slänger på luren och sjunker långsamt ner i soffan.



Utanför fönstret har det redan börjat ljusna. Marcus masar sig ur soffan och går in mot köket. Han fäster blicken på den fullproppade diskbänken. Han suckar till och går vidare mot vardagsrummet igen. Marcus tar upp mobilen som ligger på vardagsrumsgolvet och letar fram det senaste meddelandet som nyss ramlat in., ”Jag ångrar allting. Känner mig så dum. Kan inte fatta vad jag har gjort mot en sådan underbar person som du. Vi måste prata…”.
”Ja, det kanske vi borde…” Ger han som svar . Är han beredd på att förlåta och ta henne tillbaka? Han kan inte vänta längre. Det är nu det gäller. Han skyndar sig ut i hallen, tränger på sig skorna och rusar ner för alla trapporna. Dimman ute ligger lågt över marken. Folk är redan på väg till jobbet. Men ändå är allt så tyst och stilla. Utanför Elinas port stannar han till och kikar upp mot fönstret. Han rusar upp för alla trapporna. Plötsligt är han där, utanför hennes dörr. Han sätter sina darrande fingrar på dörrklockan. Efter bara några sekunder hör han hur någon låser upp dörren. Där står hon i sin slitna morgonrock och sitt okammade hår. Men hon är ändå så fin. Alltid fin för Marcus. Han sträcker fram handen så den smeker hennes kind. Elina ler mot
honom samtidigt som hon lägger händerna kring midjan på Marcus. Han ler tillbaka.

Långsamt lutar hon huvudet mot hans axel. ”Förlåt, förlåt, förlåt Marcus för vad jag har gjort. Jag vill inget hellre än att det ska bli bra igen.” Marcus stirrar ner i golvet och känner hur tårarna rinner ner för kinden. Tankarna snurrar i huvudet. Hans förnuft säger att han borde gå därifrån, men hjärtat säger något annat. Han smeker hennes kind igen. Hon ler. Han ler tillbaka och kysser hennes läppar. Nu är de trygga. Trygga med varandra.