Kära,
Älskade du.
Det här är det sista brevet, det allra sista brevet till dig som skrivs av min slitna penna.
Sen är det slut på kärleksbrev till dig. Iallfall ifrån mig.
Och jag ska själv bränna den hög av opostade kuvert som jag samlat på mig under alla de timmar jag försökt vinna tillbaka dig.
Jag ska bränna dem bland löven, och hylla mig själv som gudinna under stjärnorna.
För det tar slut här.

Den enda anledningen till att jag har hållt fast vid tanken om din kropp så länge är att,
jag är rädd för att inte ha något, att inte få hoppas,
Att mista en dröm,
Jag som är så målmedveten, med det borde också betyda, att jag kommer hitta en nytt mål, och just det kanske visar sig vara min gren,
Kast med en annan liten pojkes hjärta.

Men med just dig är allt över.
Från och med nu.
För du gör mig inte lycklig, du får mig bara att vilja somna i en säng tillsammans med dig hundra mil bort och det är inte hälsosamt. (Och verkligen inte kärlek)
Så tack och adjö, sista brevet till bränning…

Eller, vänta.
Det är verkligen över nu, så oroa dig inte mer över mig.
( För det har du redan gjort tillräckligt, du har vart så rädd att jag skulle bli förälskad i dig, som om jag inte skulle det. När du förförde mig vid havet)

Det är över nu och jag kommer aldrig trilla i din fälla igen.
Även fast allt på den där jävla stranden var underbart.

Slut.
(det här brevet postade jag)