Det finns en flicka som heter Line. Hon har svart hår, page.
Vita slingor, alltid ett hårspänne som får hennes stora indielugg att hålla sig på plats. Just idag har hon inga kläder på sig. Bara bomullstrosor. Också ett halsband, såklart. Ett gammalt, i benvita havspärlor som hon fått av sin mamma.

Och Line sitter i sitt lilla fönster och blickar ut över havet. Nog är det ett litet fönster, men tillräckligt stort för Line och en kudde att luta sig mot. Utanför Lines fönster ekar tystnaden. Ingenting rör sig, förutom rytmerna från högtalarna strax bredvid (dancing shoes av montt mardié), och möjligtvis en pingvin då och då. I Antarktis förekommer det inte direkt så många turister, inte särskilt ofta i alla fall.

Hon har en kopp med nykokt, varmt kaffe i handen. Inte för att hon tycker att det smakar gott, nej inte alls, men luktar gör det. Alldeles fantastiskt till och med.

En doft, en känsla av tystnad och fönstret är de tre ingredienserna för Lines innersta välmående. För även om en människas verkliga värld inte lyssnar till annat än det som framkallar slentrian kan det finnas en alldeles fantastisk parallell värld runt hörnet. Vissa skulle säga att det var verklighetsflykt, jag skulle vilja kalla det för en blandning av fantasier och drömmar. Verklighetsflykt kan få en så negativ klang ibland.

Line har hundratals figurer i sin fantasi. Hon drömmer om en plats där människorna inte vet vad pingviner är, eller 50 minusgrader. Hon har kommit på en värld där det finns cirkusar (en slags tillställning där syftet är att underhålla), fler religioner än bara hennes, läppar som gör mer än bara talar, något som kallas skönhet (det är som ett mått på hur vacker man är). Det är en fantastisk värld, helt enkelt.

Det finns en man som heter Arnold, starke Arnold. Han är med i cirkusen, där han underhåller allmänheten genom att visa upp hur stark han är (ibland berättar han hiskeligt roliga historier också). Det finnsen kvinna som är ganska olik Line, inte lika blek. Hon bär något som kallas slöja, en slags drapering runt själva ansiktet, så att inte håret ska synas. Också har Line kommit på ett så fantastiskt namn till en viss sorts människa. Kines. Åh, det låter så roligt. Hon har en favoritkines. En skrattande, med lite gulare hy än henne och en svart bob. Hon skrattar alltid alltid alltid. Det är det som är det fina med henne. (På Antarktis skulle det inte ens gå att skratta hela tiden, det är kylan och det där med att man måste andas och dessutom är inget där riktigt så roligt.)

Lines allra senaste påhitt och favoritfigur, är den håriga amöban. Det är en flicka som inte riktigt tycker att världen förtjänar att se hennes ansiktsdrag, eftersom att hon är lite för vacker för den (om man nu kan vara vackrare än en värld (i Lines fantasi går det)). Hon döljer sig bakom sitt långa, lockiga, honungsblonda hår. Line kallar henne Guldlock. Hon ser ut som en stor hög spaghetti, eller en amöba, och ingen förstår varför hon ser ut som hon gör och framför allt, hur hon ens vågar visa sig. Så ful tycker de andra att hon är. Men Guldlock vet så väl så väl, att om de bara skulle se hennes fantastiska läppar och ögon skulle de smälta (för så varmt är det i denna fantasivärld) och därför låten hon de hellre tro att det är fulheten som drabbat henne. Självkänslan ligger på topp trots alla motgångar och elaka kommentarer, för en gång för länge sedan var det en pojke med lockar i nacken som kysste henne ömt och berättade att han tyckte att hon var vackrast i hela vida världen. Och självklart tror hon honom. Det var hemskt synd bara att de tappade bort varandra, och att hon glömde säga tack för alla vackra ord.

















(och eftersom att detta är en historia om en flicka med ett överflöd av fantasi och tankar som bara snurrar runt runt runt tänker jag inte ha ett mer sammanhängande slut än såhär.)