jag fick distans till allt fick en chans att vara en del av något större än så vände blad gick in i nya väggar och du sa solen har just stigit och den steg in i ditt och mitt liv av en anledning vi fick en chans att bli bättre än såhär men allting vänder sig uppochner och jag vill inte längre vill inte längre vänta vill inte längre leva

nej det är inte sant men varför försvann hon och ingen annan? hur kan livet vara så skört utan att vi lär oss att ta vara på det förrän döden träffar någon vi känner, en nära någon måste det dessutom vara fast kanske inte om vi tänker länge länge och är rationella varelser kan det vara så att livet spelar oss ett spratt?

för tankar är svindlande och är det något jag tänkt mycket på så är det känslor och känslor är svindlande och vi sitter vid ett bord bland människor andra som mig som vi som alla och tänker att fan vad svårt det är att vara människa att vara som de andra men de är ju som mig som vi som alla andra och hur kan det då vara så svårt?

och du sa att allt är falskt och fel och när jag tänker på det memorerar jag bilden av dig i mitt huvud och samtidigt ligger dimman mörk och oändlig över huvudet och förändrar sakta bilden av dig men molnen kommer lätta och vi kommer tänka andra tankar och kärleken övervinner allt det är nog sant men hur ska man våga lita på något sånt när självhatet växer bland oss alla som kvicksand mot våra ben som kackerlackor som knappt kan dö men snön faller lätt nu igen och det blir bättre det blir bättre visst blir det bättre?