Rösterna i mitt huvud är onda, Dom beodrar mig att göra saker. Men mer kan jag inte berätta, överstedemonen straffar mig då, dom hatar mig, alla hatar mig. Även du skulle hata mig ifall du träffade mig. Ensam i världen står jag här, varför? är en fråga jag ofta ställer mig. Svaret på frågan finns inte längre. Ingeting finns längre, inget eller ingen existerar för mig längre.
Världen existerar inte för mig längre.

Jag vill bara dö.
Då först stoppar jag denna karusell.
Tabletterna ligger tryggt i min ficka.
En kyss av min älskade ängel, som fortfarande existerar, som inte hatar mig, som älskar mig.
Vi båda vill dö.

Vi slår oss ner i en avskild park, det är endast några få människor där.
Vi byter tabletter, kramar och kyssar med varandra.

Ikväll är det fest.

Tabletterna sväljer vi, och omfamnar varandra.
Det här är bådas beslut, vi båda vill dö i varandras armar. Det har vi lovat varandra.
Vi älskar varandra, vårat hopp vi hade om en värld som existerar har försvunnit.
En kram, en kyss omfamnades det är det sista vi upplever på världen som inte existerade för oss.