Det var en liten flicka med flätor som gick och plockade blommor på en vacker sommaräng. Flickan tog upp en liten ros. En liten och vacker ros.
Hon synnade den noggrant. Sen blåste hon på den. Blomman dog på direkten. Flickan kollade på alla de andra blommorna. De böjde sig ösdmjuka och rädda för henne. Flickan trampade på blommorna nonchalant. Under ytan var blommorna inte vackra alls. Det visste flickan, det var ju därför hon hade tagit blommans liv.
Egentligen var blommorna enkla och hycklade människor. Lögnare. Det hade flickan sett. Det visste hon. Men andra människor såg inte det. De såg bara att flickan dödade allt fint som fanns. Men flickan visste. Du vet inte men flickan, hon visste.
Alla människor kollade på flickan med stora ögon. Vad gjorde hon? Det här gick verkligen inte an. Flickan som trodde att hon hade gjort gott genom att krossa jävlarna blev nu förvirrad.
Ser ni inte människor?, ser ni inte , frågade hon tyst för sig själv. Men människorna föstod inte. De gadda sig all mot henne. Flickan kände sig nu så ledsen. Hon gick in till hennes grotta. Där tänkte hon stanna för alltid. Hon behövde inte de. De blinda människorna. Hon kröp sakta och sakta in i grottan. Där skulle hon för alltid vara ensam. När människorna kom till slut skulle förstå skulle flickan inte längre vara där. Hon skulle inte vaar kvar. Hon skulle vara borta i en helt annan värld. Där hon slapp människorna. De skulle stå där ensamma och be om hjälp. Men flickan skulle vara orubblig. Hon skulle bara säga ; Såg ni inte?, jag berättade ju. Ni lyssnade inte.
Sen skulle hon gå därifrån med ett leende på läpparna och aldrig,aldrig mer visa sig.