Stranden ligger öde och kylig när vi når den,
karg och blek likt huden på våra kroppar.
Havet,
svart som torkat blod,
bullrar och vrålar när det ser oss komma.
Vi vandrar över kall och fuktig sand,
sand som får våra nakna fötter att domna bort.
Vi vandrar över vassa stenar,
stenar som river och sliter i vår torra hud.
Vi vandrar mot vattnet,
vi vandrar mot det stora oförlåtande havet.
När vågorna känner oss komma,
när de sträcker sig girigt efter oss och nästan når våra fötter,
då stannar vi.
Du vänder dig mot mig,
dina ögon är sorgsna och tomma.
Jag ser en annan värld spegla sig i dom,
en värld där mjuk och soldränkt sand värmer kalla fötter.
En värld där ett ljusblått och böljande hav sprider lugn och stillhet.
Din hud har knottrats av den bitande fuktiga kylan,
blästrats av sanden och den pinande iskalla vinden.
Du öppnar dina spruckna läppar och talar till mig,
säger:
\"Även vassa glasbitar slipas med tiden ner till genomskinliga stenar,
stenar lika lena som hud.\"
Du säger något mer men jag har sedan länge slutat lyssna.
Istället vänder jag mig mot havet igen, det väldiga, det oändliga.
Jag klarar inte längre av att se färgerna reflekteras i dina ögon,
orkar inte höra de mjuka orden från din mun.
Vågor, svarta och vassa, slår argt in över den färglösa sanden.
Jag tänker:
\"På denna strand har de nu döda en gång vandrat.\"
Gång på gång hör jag dessa ord inom mig,
likt ett mantra som tränger undan alla andra tankar.
Vi vandrar vidare mot det avgrundsdjupa mörkret.
Jag tror att du vill att jag tar din hand,
men det gör jag inte.