Hon visste inte om det var vinden som sved mest, eller ljudet av dörren som slog igen bakom henne. När hon tog de tre stegen ner från yttertrappan och ut på gården, kunde hon höra sina egna hjärtslag. Tårarna hade slutat rinna, och den smärtsamma sorgen som nyligen hade knivhuggit henne, hade förvandlats till en panikliknande rädsla, blandat med ångest.
Klockan hade nyligen slagit fem, och kvarteret var som hämtat ur en skräckfilm, där absolut inget ljud kan höras. Hon vände sig om mot den redan stängda ytterdörren, och funderade på om hon skulle öppna den igen och gå tillbaka. Men det var inte ett alternativ, eftersom hon lämnat nyckeln på köksbordet och dörren till trapphuset var låst om natten. Det fanns ingen återvändo nu, det var bara att bege sig ut i den kyliga aprilmorgonen och sakta promenera hemåt. Hon rös till av taken att hon nu var på väg till något som skulle tvingas bli hennes hem. Hem hade under en så lång tid varit vad som fanns i huset bakom henne, och nu var det tillbaka till hennes barndoms rum hemma hos mamma. Hon försökte samla ihop sina tankar och behärskade sig tillräcklig för att kunna gå igenom allt som hänt under kvällen. Det var ganska svårt, eftersom vinflaskan från förfesten och de fyra drinkarna från krogen fortfarande hade övertaget i hennes kropp. Men mascaran som nu var placerad halvvägs ner längs hennes kinder vittnade om sitt. Skulle någon ha råkat vara vaken nu, och passerat henne på gatan, skulle de inte ha haft det svårt att lista ut vad hon varit med om. Kanske skulle någon ha gissat på att hon varit med i ett slagsmål, eftersom de höga klackarna under stövlarna hade gnagt på fötterna, och varje steg framåt såg smärtsamt och mödosamt ut. Hon hade släppt ut håret som varit uppsatt tidigare under kvällen, och det såg nu ut som någon hade rivit och slitit i det med all kraft. Andra skulle ha gissat på att hon tappat något väldigt viktigt, eftersom hon höll väskan i famnen och kramade den så hårt det bara gick. Inte skulle de ha kunnat veta, att hon bara var i ett stort behov av att hålla hårt i något, och att väskan var det enda som fanns till hands. Men lyckligtvis fanns det ingen på gatan, och ingen passerade henne, så ingen behövde fundera och komma till en egen slutsats. Nu var det bara hon, och ljudet av hennes småhaltande steg. En sista gång vände hon sig om och tittade upp mot takvåningen. Lampan i sovrummet hade släckts, och hon antog att han redan somnat. En liten bit av ilska spred sig genom blodet. Där låg han och sov, i deras säng, och själv skulle hon aldrig mer kunna sova. Kylan gjorde sig än en gång påmind när vinden trängde sig igenom hennes tunna kappa och bet tag i huden. Ilskan växte några millimeter till. Och den enda hon var arg på, var sig själv.