Vanessa sprang vant fram över kullerstensgatorna. Solen stod som högst på himlen, och den speglades i den breda kanalen som löpte längst hela staden. Där i simmade det fiskar i guld, vitt och silver. Alla lika skimrande och vackra. Vanessa hade tittat på fiskarna många gånger förut, och ägnade de nu inte särskilt stor uppmärksamhet. Istället svängde hon in på en mindre gata och sicksackade mellan stånd, tunnor och annat som stod i vägen. Hon sprang förbi apotekaren, och vinkade till sin vän Zed. Sen fortsatte hon upp mot torget. Och hon passerade kyrkan, med dess utsmyckade fönster och torn, utan att kasta mer än en blick på den. När hon väl var framme stannade hon utanför ingången och pustade ut. Sen öppnade hon dörren och gick in i den lilla butiken…

Det doftade starkt av örter och rökelse. På väggarna satt hyllor med upptravade kryddor och burkar. Och från taket hängde det drömfångare, fjädrar, smycken och annat krafs. I det högra hörnet av butiken fanns ett svart draperi som alltid var fördraget. Ut från det kom nu en kraftig kvinna med yvigt hår och en lång, vid klänning som rymde hennes stora kropp. Hon tittade med glad uppsyn på Vanessa och sa:
”Nämen hej, är det du Nessa. Letar du efter något särskilt?”
Vanessa hade, sedan hon var liten, alltid blivit kallad Nessa, så hon var van vid det.
”Jag letar efter en särskild ört, mor behöver den till sin matlagning.”
”Jaså, kan det vara Blimm hon tänker på?”
”Just precis. Så hette det ja.”, sa Vanessa.
”Inte svårt att gissa, det är en vanlig krydda inom matlagning”, sa kvinnan medan hon tog fram en liten glasburk. Hon gav den till Vanessa i utbyte mot några kopparmynt.
”Tack så mycket, Wendra”, sa Vanessa och neg.
”Ingen orsak”, sa Wendra. Sen såg det ut som hon kom på något och tillade: ”Jag har något till dig.”
”Till mig?”, sa Vanessa förvånat.
”Ja, vänta här så ska du få se.”
Wendra gick fram till draperiet och gick in bakom det. Strax efter kom hon ut igen, men med en tygpåse i handen. Hon tryckte in den i Vanessas hand.
”Slarva inte bort den här.”
”Vad är det för något?”, frågade Vanessa.
”Öppna påsen”, sa Wendra
Vanessa gjorde som Wendra sagt åt henne och öppnade påsen. I den låg ett mynt. Vanessa tog upp det och granskade det förvånat. Det var av guld, ungefär lika stort som insidan av hennes handflata, och i det fanns ett hål som gick rätt igenom det.
”Vad ska jag göra med den?”, frågade Vanessa.
”Håll den bara i tryggt förvar”, svarade Wendra.
”Men…”
”När tiden är inne förstår du vad du ska göra med den”, sa Wendra. ”Seså, skynda hem nu.”
Vanessa lade ner myntet i påsen igen och gick. Hon var glad över att vara ute igen. Hon tyckte om Wendra och hennes butik, men av någon anledning kände hon sig instängd av att vara inomhus. Hon började springa hemåt igen, och hela tiden höll hon ett hårt grepp om tygpåsen där myntet låg. Det första hon gjorde när hon kom hem var att gömma påsen under kudden. Sen gick hon ut till sin mor i köket. Hon räckte över glasburken till henne.
”Tack, Nessa. Vad skulle jag ta mig till utan dig,” sa modern och kysste Vanessa lätt på pannan.
Vanessa skruvade på sig och sa:
”Får jag gå nu, mor?”
”Nåväl, gå du. Det är väl ingen ide att försöka hindra dig.”
Vanessa vände om och gick mot dörren.
”Se bara till att vara hemma innan skymningen”, ropade hennes mor.
”Ja, det ska jag”, sa Vanessa, och gick ut.
Hon drog upp sin enkla tygklänning med händerna och började springa. Det gick fortare än att gå, och var betydligt roligare. Därför sprang nästan alltid Vanessa när hon skulle någonstans.
Den här gången sprang hon över kanalen och fortsatte sedan. Hennes mål var en klippa dit hon brukade gå för att få vara för sig själv, och fundera. På andra sidan den låg havet.
Vanessa var strax framme vid klippan och började klättra. Hon kände till varenda skreva och varenda sten, och hade kunnat klara det med förbundna ögon. När hon väl var uppe satte hon sig på klippkanten. Hon blickade ut över det stora, mäktiga havet. Dess gröna vågor slog mot klippans fot, och det var sprudlande, livligt och vackert. Vinden slog mot Vanessas ansikte, och måsarnas skri hördes genom blåsten. Vanessa ställde sig upp. Hon gick längre ut på klippan och tittade ner. Sen tog hon ett steg till och stod med tårna över kanten. Hon lutade sitt huvud bakåt och lät vinden leka med hennes hår. Vem som helst skulle ha varit rädd och backat bakåt, men Vanessa njöt. Hon älskade vinden, havet och friheten mer än något annat. Hon hade stått så, så många gånger att hon tappat räkningen. Med tårna över klippkanten, med armarna mot skyn, och önskat att hon hade kunnat flyga…

Vanessa suckade och satte sig ner igen. Hon funderade över myntet hon fått. Vad skulle hon göra med det? Vad var dess innebörd? Varför hade Wendra gett det till just henne? Det hjälpte inte hur länge Vanessa satt och tänkte på det. Hon hade inga svar på sina frågor. Tillslut beslöt hon sig för att springa hemåt igen. Det hade redan börjat skymma och hennes mor blev inte glad när man missade tider.

Nästa dag gick Vanessa tillbaka till Wendras butik. Hon ville veta mer om myntet. Som vanligt kom Wendra ut från det svarta draperiet, och hälsade på Vanessa.
”Vad har du på hjärtat idag då, lilla vän?”
”Jag vill veta mer om den här”, sa Vanessa och sträckte ut tygpåsen, med myntet, mot Wendra.
Wendra tittade på Vanessa. Sen tog hon hennes hand, med påsen i, och tryckte den försiktigt mot hennes bröst.
”Det är din”, sa Wendra.
”Men jag vet inte ens vad jag ska använda den till”, sa Vanessa.
”Det kommer du att veta, i sinom tid.”
”Hur då?”, frågade Vanessa. ”Hur ska jag får reda på det om ingen berättar för mig.”
”Ditt hjärta kommer att berätta för dig”, sa Wendra, ”och när det sker står du inför ett svårt val.”
”Vad för val?”, frågade Vanessa.
”Valet om din framtid, om du vill bli den du är ämnad att bli.”
Vanessa förstod ingenting, och skakade på huvudet i förvirring.
”Jag förstår inte…”, började Vanessa.
”Det är inte meningen att du ska förstå, inte än…men gå nu, jag har redan berättat för mycket”, sa Wendra.
Vanessa stod kvar en stund och tittade på Wendra. Precis när hon skulle vända sig om och gå sa Wendra:
”Du har så vackra ögon Nessa, alldeles smaragdgröna.”
Vanessa tittade förundrat på Wendra och insåg att hennes ögon hade samma färg. De var också smaragdgröna.
”Tack”, sa Vanessa. ”Det är dina också.”
Sen gick hon ut ur butiken, mer förvirrad än någonsin. Hon kliade sig i huvudet, och sprang sedan hem.
De följande dagarna besökte Vanessa ofta Wendras butik och försökte få henne att svara på hennes frågor. Oftast slutade det med att Vanessa kom ut, kliade sig i huvudet, och förstod ännu mindre. Men en dag frågade Vanessa Wendra om hon hade något med myntet att göra. Wendra hade svarat undvikande, och när Vanessa sen frågade om hon hade varit med om samma sak, hade Wendra vänt bort blicken och gått in bakom draperiet utan att svara.

En vecka efter att hon fått myntet gick Vanessa åter upp till klippan. Det var tidigt på morgonen och hennes mor låg ännu och sov. Hon tog med sig tygpåsen, och smög sig ut. Solen var på väg upp, och luften var kall och frisk. Hela staden var tyst och stilla. Vanessa började springa. Det enda som hördes var ljudet av hennes sandaler som skrapade över kullerstenarna. Vanessa andades lätt och tyst. Hon var snart framme vid klippan, och hon klättrade upp. Hon satte sig med fötterna dinglande över klippan, och med tygpåsen i knäet. Hon öppnade den och tog ut myntet. Det glimmade i den halvuppstigna solen. Vanessa vägde det i handen. Plötsligt visste hon vad hon skulle göra. Hon ställde sig upp på klippan, och backade en bit bakåt. Sakta sträckte hon ut myntet. Solen var nästan helt uppstigen nu. Vanessa flyttade handen så att myntet var precis ovanför solen. En kort stund stod hon så, och väntade. Sen steg solen upp den sista biten…
Den sken rakt genom hålet i myntet och in i Vanessas hjärta. Hon kände en underlig värme i bröstet. Värmen spred sig: ut i hennes mage, armar och händer. Den fortsatte ut i hennes ben och upp i hennes nacke. Hela hon värmdes av solen som sken genom myntet. Sen hände en underlig förvandling. Klor växte ut ur hennes fingrar och tår, hennes kropp växte och kläderna sprack, hennes hud blev till gyllene fjäll, hennes ansikte förändrades och vingar började växa ut från hennes skulderblad. Vanessa tappade myntet och det föll ner i havet.

På klippan stod nu en fulländad gyllene drake, med magnifika vingar och vackra, smaragdgröna ögon. Draken, Vanessa, sträckte ut sina vingar. Hon tittade upp mot solen och tog sats med bakbenen. Hon flög. Hennes vingar gled lätt i luften, och hon rörde sig som om det var någonting hon alltid hade kunnat. Vanessa gled ner till vattnet, och flög över havet.
I den stunden tänkte hon inte på vad som skulle hända sedan, eller på valet hon var tvungen att göra. Hon bara njöt av friheten…