Det är för att jag inte lyckats frammana minsta intresse för dig som jag skriver igen. Fullt medveten om att jag borde ha skrivit på läder, med tanke på hur sönderläst och utan varje tvivel vätt av tårar, svett och unket kaffe, utan vare sig socker eller mjölk, det skall bli. Det kändes iallafall viktigt att få säga som det är. Även om det faktiskt handlar om sonen, inte dottern, den här gången. Så, just så är det, nu förstår jag det, det måste du förstå.
Pojken gick av och an i rummet. Mannen stod rak i ryggen på den enda stolen i rummet. Fötterna, ja själva fotbladen stadigt på det sträckta tyget i sitsen. Mannen längtade efter sin son. Rummet var alldeles tomt på människor. Såg ut att vara. Pojken såg inte på honom, och mannen sa heller ingenting om det. Pojken såg inte ut att ha något på hjärtat. Var det det som mannen tyckte sig ana? Pojken avbröt sin vandring, av och an i rummet gick han helt ensam i sin egen närvaro. Mannen såg på ingenting, och ingenting såg på mannen. Mannen såg på ingenting just, och blev inte heller sedd på i sin tur.
Själva tyget i sitsen under mannens fötter. Det var det inget fel på, det var nog därför det egentligen var fel av mannen att att stå så rak i ryggen, och han visste det förstås egentligen mycket väl. Men han längtade också efter sin son, som gick i rummet bara några meter från hans ej iakttagande blick. Det kändes hemskt tråkigt att behöva vänta. Därför väntade han sig heller inte något. Hade egentligen aldrig väntat där i rummet, på sonen.
Mannen såg inte ens ut genom något fönster. Inte för att det sakna-des fönster i rummet, det gjorde det, men det var inte alls därför. Det var som om det inte alls funnits någon där. Någon värd hans existerande uppmärksamhet. Hur rak i ryggen mannen än verkade, var han ingen rakryggad man. Men stolsryggen var rak. Mannen längtade efter sin son. Inte vilken son som helst, väl att märka. Utan just sin egen son. Därför såg han inte ut genom något fönster. Inte heller höll han blicken stadigt riktad mot en pojke i rummet.
Han insåg det stora i att vara ensam i ett tomt rum. Känslan fyllde honom, kurerade hans längtan efter bara en son, istället för vilken pojke som helst. Kanske en pojke i ett tomt rum, liksom han själv. Ibland kände han sig inte vuxen uppgiften, ibland kände han sig som en pojke. Kanske hade han kunnat springa vid sidan av sig själv i tid och rum, längtandes efter en öppning i relationerna med pojken inom sig. Han stod och längtade efter sonen inom sig, och tyget kändes spänt i rummets rymd. Kanske var själva luften i rummet fyllt av en spänning som tänjdes ut och drogs ihop allteftersom, och på det viset kom att påverka hans upplevelser i rummet.