Andens seger över materien, läste han och höll på att skratta ihjäl sig. Skulle han klara av att skriva..., han hann inte tänka längre än så innan han trillade av stolen. Skulle han klara av att skriva den novell han föresatt sig att skriva, till sin vän? Han hade satt igång genast, och skrivit fyra eller fem utkast redan. Samtliga fulla av surrealism. Historien flöt ut i olika knepiga förgreningar, utan att han alls förmådde styra utvecklingen. Han suckade en smula över detta och över den alltmer tilltagande oron som spred sig i hans redan torterade huvud och kropp. Allt detta vid tanken på ett och annat, kanske mest på annat. Han förstod nog så väl apatins oroliga in- och uttryck på papp-eret. Han visste inte säkert om det var på dörren det ringde, kanske var det istället på telefonen eller rent av i öronen. Men han lyfte iallafall luren ute i hallen och öppnade samtidigt dörren, dragandes ned den stickade luvan över öronen. Han förstod att han måste söka ta sig samman, nej inte bara försöka sig på att det göra, utan verkligen anstränga sig. Det här går bara inte, skrek han i telefonluren, när mannen utanför dörren tog trapporna ner till gården...
...åtta trappor brant stupfulla och inte så litet onyktra bland hymlande kvinno-personer, barn och annat löst folk vilka pressade sig mot väggarna där han for fram på sin väg ner i den svarta skinnklädda soffan mittemot den påslagna tvn i vardagsrummet. Handen för munnen, tänkte han och kräktes upp gårdagar över det upphällda vinglaset på glasbordet framför sig. Han försökte drunk-nande ta sig fram mellan en man försedd med handbojor, och de två flankerande poliserna som höll mannen i ett fast grepp mellan sig i den påträngande folkmassan i tv-rutan.
Flaskan med vin hölls upp och ned över hans huvud av den man som ej ringt på dörren, men väl svarat i den heller icke ringande telefonen. Det ringde inte längre i öronen på den mannen, om det nu någonsin gjort det medan han däremot sökt krama de sista resterna av citronsaft ur svettremmen. Han bara satt där i soffan och lyssnade på den svada mannen lät formligen forsa ur sin osammanhängande mun, försedd med de mest sönderbitna glödande läppar man dittills eller kanske dittills inte kunnat skåda på gamla dar. Hans ben dinglade över trappstegens nednötthet.