Jag har tänkt på dig på något sätt som är väldigt....
Någonting!
Jag har tänkt att kanske har du glömt bort den tid som stog still,
kanske har du glömt bort de vener som hostade upp blod ur mina såriga händer.
Du tog dem i dina och sa att mitt blod doftade liv.
Jag sa att livet aldrig känts så verkligt som i dina händer.

Och sedan dess har jag ägnat dig tusen memoarer
någonstans på bakgator nära stadens puls.
Där du bleknat i sanningar.
Jag har tänkt att kanske borde jag tackat dig för att du hittat mig, andandes liv.
Men känslor har aldrig passat mig.