Bara ta tåget så här,
Kan men verkligen göra så där?
När man själv en gång vält,
är det väldigt lätt att ge hjälp.
I alla fall om man tagit sig upp,
då är det lättare att vara tuff.

I den andres sätt,
känner man igen sig lätt.
Man kan varandras ångest dämpa,
och peppas att fortsätta kämpa.

De som aldrig varit där,
kan aldrig nånsin påstå:
\"jag vet hur det är\".
Men jag kan förstå.
Inget ljus lyser genom fönstret,
inte här, nere i det oändliga mörkret.

Du öppnade din dörr,
fastän vi inte setts förr.
Världen kyligt ser på,
när vi upptäckte då,
att mellan oss en värme finns.
Den hoppas jag vi båda minns.

Om det mesta vi växlade många ord,
men inte om det som jag trott; självmord.
För jag åkte ju ner för att jag var rädd,
att du skulle lägga dig i dödens bädd.
En gång försökte jag det,
men gissa om jag nu vet…

Nog känns det hårt och hopplöst,
när livet i oss djupa sår har klöst.
Framtiden ser mörk ut när inget funkar.
Men går ner sig i ett träsk och nästan drunknar.

Men att man går och dör,
när man inget har att kämpa för.
Så får man inte tänka!
Smärtsamma minnen kan man sänka,
ända ner till havets botten.
För vi ska sikta mot toppen!

Hoppets ljus är tänt.
Vist var vi nere då,
men vi har vänt!
Och är nu starkare än få.

Människor oss svikit,
sårat och trakasserat.
Hatat mot dom, oss drivit.
Men det har vi nu passerat.
Alla borde höra dina historier,
så skriv ner din memorier.

Jag vill se folks ögon tindra.
Att de i träsket går ner sig,
ska jag så gott jag kan förhindra.
Så det låter du bli, banne mig!

Även om du inte sticker ut,
finns det någon som tycker du ser bra ut.
Unik med din bakgrund och dina tankar.
Där finns ett hjärta fyllt av kärlek som bankar.

Om du har tur kanske du kan hjälpa andra,
som också de fått en svår väg att vandra.
Vänd det som varit till din fördel,
du är trasig men du kan bli hel.
Bara du inte ger upp…
Bara du inte ger upp!

Skriven av Z.