Oktober,
Det föddes en tanke då.
En tanke om hopp
Men den verkade orimlig för en sån som jag.
Jag beskyddade min tanke som ett liten barn.
Lät ingen komma nära, lät ingen få veta.

November,
Tanken växte sig större i takt med att träden förlorade alla sina blad.
Och mina läppar ömmade fortfarande av såren du gav mig.
Men jag lät ingen kyssa bort min smärta.
Lät ingen komma nära, lät ingen veta.

December,
Tanken vägde nu över tusen ton,
och min hopp dalade som de tunga flingorna i vitt som föll från himlen.
Jag släpade tanken i snön,
med ett rep, utan skor.
Men jag lät ingen hjälpa mig med min tunga börda.
Alla hjälpande händer slog jag bort,
Och jag lät ingen komma nära mina blödande händer,
lät ingen veta.

Nu är det april.
Och jag är lika ensam som förut.
Och jag låter ingen dela min sorg,
ingen ska någonsin få komma så nära
att de kan röra min själ.
Igen.
Som jag lät dig göra.